Min sjungande dotter

Det fanns en tid, då jag kallades för Helene "lugna favoriter".
En skiva brändes hånfullt av vänner som hette " Sjung med Helene, Lugna favoriter"...*s*

Och vad hör jag idag från Saga, sjungandes i badkaret?
"Lugna favoriter (104.7)" Fast just det sista sjöng hon inte.
Jag har indoktrinerat henne bra...*ler*

Hon gick även idag och sjöng...Baby goodbye, baby farewell...

Mycket sjungande är det överlag, får fortfarande höra hela luciatågets sånger i rätt ordning...och har hon börjat med Sankta Lucia så vet man att man måste höra dem alla.
Men det är sött...

Kärnfamiljen som blev ett minne blott eller hur valmöjligheter skapar nytt

Det är skönt tycker jag, att det är så många människor som kan rymmas i en familj.
Att man kan välja själv vilka som ska ingå.
Blodsband i all ära men det är inte det som är viktigast. Långt ifrån.

Min familj, den ursprungliga är en brokig samling där många inte finns kvar och de som finns kvar, ja dom älskar jag men jag är som sagt glad att jag kan uttöka dem med vilka jag vill.

Jag växte upp i en kärnfamilj, att den var lycklig betvivlar jag.
Jag hade en bra barndom, då jag faktiskt var för liten för att förstå sånt som inte var bra. Kanske hade jag förstått men bara om jag upptäckt det skeva förståss, förhoppningsvis är det så att barn, är alldeles för upptagna med att vara barn, att vuxenrelationerna inte alltid funderas över så mycket.

Jag har 2 bröder, båda halvbröder. Den ena spenderade jag min barndom med och älskar även om jag ibland undrar hur vi kan ha legat i samma livmoder.
Mer olika än oss kan man nog inte bli. Ingen gemensam nämnare alls.
Han är rolig, dansant, kunde blivit en duktig pianist, bra på att sjunga och bra på att teckna.
En kille med svart tokkrulligt hår.
Jag, ja jag kan tycka att jag själv är rolig ibland men står inte riktigt och håller låda, svårt för att dansa, spelar inget instrument, sjunger ja visst, men inte med någon större självklarhet och att teckna ska vi inte prata om.
Och mitt hår vet vi ju alla hur det är, blont och spikrakt...*s*
Tur kanske för mig att jag troligtvis har högre EQ-poäng.
Min andra bror, T har jag inte levt med och kommer troligtvis aldrig få någon närmare kontakt med, där har jag efter många års försökande faktiskt givit upp.

Min mamma, var en hårt arbetande kvinna, numera pensionerad men att sitta still har aldrig varit hennes grej, således inte nu heller.
Tror att jag är rätt så lik henne på vissa punkter, dock kommer jag aldrig följa i hennes spår.
Jag mår för dåligt av mina baksmällor för det.
Tycker om att vara henne nära.

Mammas man B, en bra man och en bra ställföreträdande morfar.
Han är jag nog också rätt lik, även om inga av mina gener kommer från honom. Fast det kunde lika gärna varit så.
Ett faderskapsprov i 23 årsåldern, efter lika lång undran från honom gav oss svaret.

Min pappa, inte mycket att säga, han dog när jag var 9 och minna minnen är få.
En spelmissbrukande man som försökte komma på fötter men aldrig hann lyckas med det.
Tror dock att han var en älskande man.

Saga ja, min största kärlek, hon innehåller allt gott, allt som är rent och oförstört och jag ska göra mitt allra bästa att hon får fortsätta att vara den hon är.
Att hon så långt som möjligt kan få fortsätta lysa på det sätt som bara barn gör.

Hon och Miriam skapar min nya och närmsta familj.
Den som är byggd av kärlek.
Grundstenarna är just kärlek och sanning.
Vi kommer aldrig att nöja oss med något annat.
Och till sommaren kommer lillebror, längtad efter och en självklar uttökning.

Sen har vi ju Sagas pappa J och lillebrors pappa M med pojkvän F.
Dom ingår också och gör att vi blir fullkomliga.
Genom pappor och pojkvän kommer ju självklart deras föräldrar och syskon som också blir en del av den utökade familjen.
Jularna kan bli riktigt fantastiska!=)

Man väljer ju självklart in andra, som inte blir ingifta, som det är just bara jag, som tycker är familj.
Vissa vänner, vissa kolleger som bara smälter in och bildar den där enheten som vi oftast bara tror är genrelaterad.

Ett högst ointressant inlägg tror jag, privat och halvtaskigt skrivet och kanske blev det inte alls som det var tänkt.
Men det är intressant för mig, att se mina egna ord och hur jag tolkar min familj,
även om jag så klart inte kanske skrev allt jag skulle vilja, då jag ju faktiskt har respekt för dem alla.