Kärlek 2

Kärlek

Brukar prata med Saga på kvällarna, då jag lägger henne.
Jag ligger nära, tätt intill och pratar viktiga saker. Ofta rör det kärlek, att hon är älskad, inte bara av mig utan av så många andra människor.
Det är jag, hennes pappa m.fl och jag rabblar dem alla.
Alla som älskar henne får en plats i dessa samtal.

Det känns helt rätt att göra så här.
Dagligen ger jag henne ju min kärlek men jag vill att hon ska få en grundtrygghet och i längden en vetskap om att hon inte är ensam.
För den känslan kommer ju komma över henne då och då under årens lopp, som för alla.
Och jag har fått för mig att det jag ger henne nu i det här, är något som hon bär med sig.
Kanske har jag fel och kanske är jag bara övermammig...men det gör inget för det är mysigt medan vi gör det oavsett...

Tyst.
Lägenheten blev plötsligt tyst. Saga sover och tröttheten höll även på att till slut även däcka mig.
Men tanken slog mig ju då, att jag kan ju inte slösa bort Min tid på att sova, särskilt inte klockan 19.30.
Så här ska nu plockas leksaker och dammas en stund, bara så att jag kan få vakna upp imorgon och det är rent, en lite stund i alla fall.
För det tar ju faktiskt Saga bara några minuter så är det ju saker överallt igen.
Är fascinerad över hur fort det går, jag ser henne ju då hon gör det men jag greppar ändå inte hur mycket hon hinner stöka till.
Om jag skulle plocka i samma takt som hon stökar ner så skulle jag inte få göra annat.
Och det där med att städa, det gör hon nästan bara på dagis. Jag försöker men vissa strider får man helt enkelt släppa, även om jag gör det motvilligt...

Dagen i övrigt då...Broutflykt till kompisen Charlie och lillebror Amadeus.
Trevlig dag med trevligt sällskap.

Helgen som var, hon den där söta, hon som alltid är glad, visst egensinnig och envis men nu jäklar så fick jag så jag teg.
Ett trotsmonster utan dess like, eller är det bara så att jag är känslomässigt engagerad i just mitt trotsmonster som gjorde helgen helt galen.
Ett litet nej, rör inte den, hjärtat och hon förvandlades.
Blomkrukor flög, slag, bett och tårar.
Ilska utan dess like. Och jag blev ställd.
Har alltid vetat på något vis, känt inom vad som är rätt just nu, i situationen som var men nu fick hon mig i gungning.
Och då söndagen kom var hon trött och jag var trött och en liten del av mig tog det löjligt nog personligt.

Lite, lite snuvig som hon var vabbade jag, kände efter lite extra på pannan hennes och konstaterade att lite, lite feber har hon nog.
Ville i alla fall att hon skulle ha det, så att det på något vis skulle vara legitimt.
För vabbar ja, det har i alla fall inte jag gjort utan en konkret anledning tidigare.
Men jag tycker nog att är hon trött så är hon och tempot på dagis är högt.

Så måndagen kom och jag ringde mamma, inte en dag till ville jag vara ensam med henne(och ja, jag älskar henne högst men nu var jag slut).
Landet tid var det bästa vi kunde ha skapat oss, tre dagar där och vi är någorlunda på spåret igen, hon och jag.

För nu i alla fall, jag anar att det här bara var något slags förstadie till det som komma skall.

Avslutar med stolthet...
Bokläsning och toalettsittande resulterade idag för första gången i något alls och då blev det nummer 2..*bonk,bonk i mammahjärtat*

Motvilligt uppdaterar jag.
Ja, egentligen så vill jag ju men jag har ju så svårt med ORDEN numera,vet en massa ord jag har svårt med just nu, därav problem med mitt skrivande.
Framför allt så är det ju ordet PATOS som saknas, de som känner mig väl, börjar väl tröttna lite på att höra tjatet om det men vad kan jag säga...
DOPAMINER är bra för mig har jag börjat förstå, ett hallelujahormon som har kreativitet som bonus. GIVE IT!!!
Och...dopamin hör ihop med det manliga könshormonet testosteron, så min lilla gissning är ju att min manliga sida minskats sedan jag genomgick en simpel graviditet och födde barn, ammade och helt enkelt blev mamma.
Och visst, saknar jag inte lite generande hårväxt precis under naveln i form av en liten raggarrand(haha, den där som ingen fick se och inte trodde jag hade...)
3 hårsrtån istället för det för mig normala 5.
Ha kakan, äta kakan. Ja tack!
Jag har väl aldrig för mitt liv bara nöjt mig...men...kruxet är ju att dom här dopaminerna inte är helt lättskapade på egen hand. Krävs mer liksom än att bara vilja.