Bara musiken och jag

I just detta nu är jag i stillhet.
Tid i ensamhet, att få landa mjukt
i mina innersta rum.

Bortsett från att jag inte får bort understrykningen så går det framåt med dockskåpet i alla fall...

Har fått möjlighet att jobba på dockskåpet som tur är.
Saga har ju fått nys om vad jag håller på med och tjatar så klart om att faktiskt få komma till jobbet och åtminstonde titta på det.

Hon har tålamod den lilla fina.

Jag själv hittar skavanker hela tiden, saker som jag inte är nöjd med men som jag ju inser som den lekman jag är att, ja, jag kommer liksom inte att få det mycket snyggare.
Är lite av en perfektionist men inser ju mina begränsningar också.
Jag hade kunnat låta någon annan göra vissa saker som skulle gjort det snyggare men det blir ju inte rätt.
Då kan jag ju inte hävda att jag har byggt, att jag målat, sågat och borrat.
Så det får bli lite skavankigt, då syns det ju i alla fall att jag gjort mitt bästa!

Blottar strupen lite

När jag ändå är inne på ångest så kan jag ju uttrycka lite mer där.

Som ångestens motsats, för det finns även sådan och jag har saknat den under några år då min följeslagare ångesten varit frånvarande.
I alla fall i dess vanliga form, egoångesten, som jag kallar det.
Bytte ut den mot mammaångest under en tid.

Det är som om jag har två motpoler sprungna ur min själ, lite som någon med manodepressivitet(som jag inte har, det är bara en liknelse).

Dels har vi ångesten, som slår mig hårt medan jag ligger.
När något får mig minsta lilla ur balans, kan jag lätt utveckla det till något som pga av ångesten blir gigantiskt.
Och har det väl blivit stort, så finns det ingen förlåtande sida hos mig, inför mig. Oresonlig.
Jag är då skräp helt enkelt.

Men å andra sidan, så kan jag må jävligt bra, bättre än jag mår, då jag stundtals inte har någon egoångest, så som det varit de senaste åren.
Jag blir liksom öppen, vidöppen för intryck, känslor och andra människor.
Jag är empatisk och inkännande.
Jag är sexuell.
Jag reagerar på känslor, både andras och mina.
Och det är positivt då, jag lever och känner fullt ut.

Jag gillar det. Att vara människa med allt vad det innebär.
Allt jag känner gör mig kreativ och kreativitet ger mig utlopp.
Och det är som, för att jag ska kunna vara så, som jag vill vara, de positiva sidorna så måste tydligen det där som inte är fullt lika kul också få vara närvarande.

Har dock börjat jobba lite på det, nu då jag börjat förstå, att ångesten har en rot, något jag måste bearbeta och bli vän med.
Jobbar för att få en balans som är acceptabel, där jag kan få finnas fullt ut känslomässigt utan att slås ner onödigt ofta.
Lite ångest kan jag hantera, så länge doserna är små.

Att stundtals känna för mycket

Med trasigt inre där ångest bor
kippar jag efter andan.
Vilse då jag söker mitt andrum.

Vill med närvaro och sanning
åter se klart.
Önskar mig hel
och ett pansar av stål kring min själ.

Sent omsider

Han är här nu, ja, han har varit här sedan den 10 augusti, jag har bara haft lite mycket och inte uppdaterat.
Men ett litet videoklipp ska jag bjuda på.

Så vår finaste lillkille och hans stolta storasyster kommer här.
Första mötet!

Epitet

Lillskrot kom hem i morse.
Det första hon sa var; har lillebror kommit än?
Så vi passade på att förklara söndagens händelser för henne, hon lyssnade inte riktigt utan verkade mest glad att få spendera söndagen med farbror och faster och småkusinerna.

Appropå det här med lillebror, jag känner verkligen inte att man måste vara jättetydlig med att det inte är en "riktig" lillebror.
Har jag fel?

Riktig eller oriktig ligger väl i känslan.
Jag har 2 bröder och den ena känner jag är riktig och den andra för mig rätt så låtsas även om han är riktig.
Allt handlar ju om vad för relation man har.

Saga säger alltid lillebror men ibland då hon varit borta så är det plötsligt låtsaslillebror.
Grejen är ju att det bara är ord, känslan kan inte vara på låtsas.
Och för mig får hon förvisso kalla honom vad hon vill så länge det är snällt...*s*

Hon lär ju förstå skillnaden sen i vilket fall som helst och då är det ju upp till Saga och Viggo, som han ska heta, att avgöra om det är någon skillnad alls.

Huvudvärk from hell

Vaknade nu upp, hoppades inneligt att jag inte skulle känna någon smärta någonstans, att jag kunde glömma att jag överhuvud taget har ett huvud.
Men nej. Tredje dagen gillt med migrän som vägrar komma i attacker som sig brukar och gå över på några timmar.
Nix, vi provar den nya varianten, som iof inte innehåller några kräkningar och synbortfall men istället är jävligt konstant.

Köpte migräntabletter på apoteket igår, 2 st kostade 80 kronor!!!! Apotekaren påtalade då hon såg mitt chocktillstånd över priset att, människor med migrän brukar ju faktiskt gå till läkaren och få receptbelagt.
Som om jag inte har tänkt på det i sisådär tio år. Bara det att tanken på det bara har kommit upp då jag är mitt inne i en attack.
Men...nu är det jag som lovar mig själv att gå till läkaren någon dag.

Igångsättning

+dag 12 idag. Shit vad tiden går.
Inga känningar.
Zipp. Noll. Nada.

Vi har fått dag för igångsättning, söndag it is...
Vi har helt kopplat bort tanken på att han kan komma vilken dag som helst. Det kan han nog inte.
Han har bestämt sig för att bli kvar helt enkelt, säkert väldigt varmt och skönt därinne.
Behagligt liv, tyngdlöst i en liten bubbla som vyssar en till sömns.
Förutom att huvudet sitter fastkilat någonstans långt ner i morsans bäcken utan möjlighet till den gamla goda tidens grymma simturer.

Men som sagt söndag...
Han är välkommen, mer än så.

Nä, nu går jag och fiskar

Årstaviken alldeles om knuten och varje gång jag är där ser jag så mycket aborrar, det riktigt bubblar om vattnet stundtals.
Det spelar ingen roll hur många jag får eller om jag bara matar dom med masken.
Det är bara så skönt, att just bara sitta still, se flötet guppa.
Ensam med mina tankar.

Lite paradbilder

Det här var första gången på 11 år som jag inte gått i paraden men det gick ju bra att bara titta också.

Ord väger tungt

Jag har ingen dogtag i år, pga av den där lilla killen som förväntades komma i lördags.
Så inget pridefirande för mig i år.
Vi var i alla fall på invigningen av Stockholm Pride i måndags som hölls i Kungsträdgården.

När vi går därifrån så hör ja en pappa, lite skrockandes, leende och översittaraktigt deklarera för en av sina söner att, nej, här i krokarna så ser man inte alls vad som är vad, syftandes på att det inte skulle gå att skilja på vad som var tjej och vad som var kille, pga av alla bögar, flator och transpersoner som var i området.

Det störde mig enormt, att det var den bilden han gav till sina barn.
Det är ju så det förs vidare, att det skulle vara något allvarligt fel.
Att det är så himla mycket bättre att vara som han.
Istället för att ge dem bilden av att det faktiskt är ok, att saker och ting ser olika ut för olika människor och att det inte gör något.
Att det är mångfald som berikar.

Tycker inte synd om honom, tycker synd om hans barn och hoppas för deras skull att ingen av dem faktiskt växer upp och någon gång behöver komma ut inför den pappan.

Tid

Tid är som bekant relativ.
Och att vänta på att en bebis ska komma är så otroligt segt.
Miriam har nu gått över tiden med 4 dagar och jag inser att det kanske är lite förmätet av mig att gnälla men JAG, egot, tycker att det är jobbigt nu.
Jag tycker att det är jobbigare att vara vid sidan om denna gången än vad jag tyckte då för 3.5 år sen.

Hela livet sätts på paus och även om vi försöker att roa oss, göra saker, hitta på grejer till förbannelse så handlar allt egentligen bara om att vi väntar och tiden går inte fortare än så här.

Jag "leker" barnmorska varje kväll, försöker förtvivlat på måfå lyckas göra en hinnsvepning. Har jag tur så kanske jag lyckas irritera igång någonting, någon hinna kommer jag i vilket fall som helst inte i närheten av.
Jag önskar hon hade min barnmorska, som gjorde en hinnsvepning bara på skoj och det funkade ju verkligen.
Hennes bm forstod inte alls varför en hinnsvepning skulle vara roligt.
Det är heller inte hon som nu går och väntar.

Om man får önska

Lugnet la sig nu.
Klockan är 22 och det var verkligen på tiden.
Cityakuten är slut, tvättstugan avklarad och högar med ren tvätt fyller vardagsrumsbordet.
Tänker inte lägga var sak på sin plats just nu.

Dags för semester nu.
Är på jobbet rent fysiskt men det är inte så mycket mer än så.
Egentligen är jag inte där, jag har redan gått på semester och sitter och tittar på flötet från bryggkanten.
En kaffe i handen, kärleken bredvid i tyst samförstånd.
På landet med Saga och hennes kusiner, planterandes blommor, kaffe i handen, skogsliv, familj och stundtals stillhet, då alla ibland tar sin vila.
Där är jag.

Min sjungande dotter

Det fanns en tid, då jag kallades för Helene "lugna favoriter".
En skiva brändes hånfullt av vänner som hette " Sjung med Helene, Lugna favoriter"...*s*

Och vad hör jag idag från Saga, sjungandes i badkaret?
"Lugna favoriter (104.7)" Fast just det sista sjöng hon inte.
Jag har indoktrinerat henne bra...*ler*

Hon gick även idag och sjöng...Baby goodbye, baby farewell...

Mycket sjungande är det överlag, får fortfarande höra hela luciatågets sånger i rätt ordning...och har hon börjat med Sankta Lucia så vet man att man måste höra dem alla.
Men det är sött...

Kärnfamiljen som blev ett minne blott eller hur valmöjligheter skapar nytt

Det är skönt tycker jag, att det är så många människor som kan rymmas i en familj.
Att man kan välja själv vilka som ska ingå.
Blodsband i all ära men det är inte det som är viktigast. Långt ifrån.

Min familj, den ursprungliga är en brokig samling där många inte finns kvar och de som finns kvar, ja dom älskar jag men jag är som sagt glad att jag kan uttöka dem med vilka jag vill.

Jag växte upp i en kärnfamilj, att den var lycklig betvivlar jag.
Jag hade en bra barndom, då jag faktiskt var för liten för att förstå sånt som inte var bra. Kanske hade jag förstått men bara om jag upptäckt det skeva förståss, förhoppningsvis är det så att barn, är alldeles för upptagna med att vara barn, att vuxenrelationerna inte alltid funderas över så mycket.

Jag har 2 bröder, båda halvbröder. Den ena spenderade jag min barndom med och älskar även om jag ibland undrar hur vi kan ha legat i samma livmoder.
Mer olika än oss kan man nog inte bli. Ingen gemensam nämnare alls.
Han är rolig, dansant, kunde blivit en duktig pianist, bra på att sjunga och bra på att teckna.
En kille med svart tokkrulligt hår.
Jag, ja jag kan tycka att jag själv är rolig ibland men står inte riktigt och håller låda, svårt för att dansa, spelar inget instrument, sjunger ja visst, men inte med någon större självklarhet och att teckna ska vi inte prata om.
Och mitt hår vet vi ju alla hur det är, blont och spikrakt...*s*
Tur kanske för mig att jag troligtvis har högre EQ-poäng.
Min andra bror, T har jag inte levt med och kommer troligtvis aldrig få någon närmare kontakt med, där har jag efter många års försökande faktiskt givit upp.

Min mamma, var en hårt arbetande kvinna, numera pensionerad men att sitta still har aldrig varit hennes grej, således inte nu heller.
Tror att jag är rätt så lik henne på vissa punkter, dock kommer jag aldrig följa i hennes spår.
Jag mår för dåligt av mina baksmällor för det.
Tycker om att vara henne nära.

Mammas man B, en bra man och en bra ställföreträdande morfar.
Han är jag nog också rätt lik, även om inga av mina gener kommer från honom. Fast det kunde lika gärna varit så.
Ett faderskapsprov i 23 årsåldern, efter lika lång undran från honom gav oss svaret.

Min pappa, inte mycket att säga, han dog när jag var 9 och minna minnen är få.
En spelmissbrukande man som försökte komma på fötter men aldrig hann lyckas med det.
Tror dock att han var en älskande man.

Saga ja, min största kärlek, hon innehåller allt gott, allt som är rent och oförstört och jag ska göra mitt allra bästa att hon får fortsätta att vara den hon är.
Att hon så långt som möjligt kan få fortsätta lysa på det sätt som bara barn gör.

Hon och Miriam skapar min nya och närmsta familj.
Den som är byggd av kärlek.
Grundstenarna är just kärlek och sanning.
Vi kommer aldrig att nöja oss med något annat.
Och till sommaren kommer lillebror, längtad efter och en självklar uttökning.

Sen har vi ju Sagas pappa J och lillebrors pappa M med pojkvän F.
Dom ingår också och gör att vi blir fullkomliga.
Genom pappor och pojkvän kommer ju självklart deras föräldrar och syskon som också blir en del av den utökade familjen.
Jularna kan bli riktigt fantastiska!=)

Man väljer ju självklart in andra, som inte blir ingifta, som det är just bara jag, som tycker är familj.
Vissa vänner, vissa kolleger som bara smälter in och bildar den där enheten som vi oftast bara tror är genrelaterad.

Ett högst ointressant inlägg tror jag, privat och halvtaskigt skrivet och kanske blev det inte alls som det var tänkt.
Men det är intressant för mig, att se mina egna ord och hur jag tolkar min familj,
även om jag så klart inte kanske skrev allt jag skulle vilja, då jag ju faktiskt har respekt för dem alla.

Mitt långtidsprojekt

Så där ja, det börjar ta form.

Igår fick jag äntligen tillfälle igen att bygga lite på dockskåpet, det är flera månader sen sist.
Jag hade sågat ut alla delarna sen tidigare så nu var det bara att få dom på rätt ställe och helst i raka vinklar.

Det är fortfarande lite kvar.
En baksida ska på och snedtak ska byggas innan jag kan börja, lägga golv, tapetsera och sätta dit lister och fönsterbräden.

Innan sommaren ska det vara klart i alla fall, då går träslöjdläraren i pension och min handledning kommer därefter vara obefintlig.

För lite helg

Shit, vad den här helgen sprang iväg.
Undrar om man blev bortskämd med förra veckans långhelg?

Den har i alla fall varit bra, helgen.
Social till bristningsgränsen med våra mått mätt.

Blivande pappa M med pojkvännen F var här med sin bästa kompis och fikade igår, sedan blev det grillning hos finaste kusinen Peter.
Jag lät Saga hoppa studsmatta ute med sysslingen och så klart ramlade hon ner. Riktigt oansvarigt kan tyckas men av någon anledning kände jag att jag skulle släppa henne den gången.
Så gick det som det gick. Som tur är gjorde hon inte illa sig, då hade jag grämt mig rejält.
Jag tycker ju egentligen att det borde vara skyddsnät runt om ungen ska hoppa på en stor studsmatta!
Bortsett från det så var det en trevlig kväll med god mat, snack och ungarnas lek.

Ellen o pernilla kom hit idag, kollade lägenheten och vi kollade in varandra...det var ju löjligt länge sen vi sågs.
Konstigt att det blir sådär ibland. Att i flera år ses ca en gång i veckan eller mer till att, när man bildar fanilj så får man så mycket på varsina håll, att det är svårt att hinna med.
Glad att träffa dom idag!

Jobb imorgon, tyvärr. Vill så hemskt gärna ha en dag till!

Tanken var god...

...och jag kände att jag skulle uppdatera lite.
Men det gick över.
Ny dag imorgon och kanske, kanske är jag lite piggare?

Äntligen

Färdigpackad, utflyttad, inflyttad och sedemera nästan uppackad.
Bytt norra sidan mot den södra och trivs redan jättebra.
Finfin lägenhet, nära till tvärbana och promenadavstånd till söder, mycket vatten och fina lekparker.
Kan liksom inte bli så mycket bättre.

Och Saga, hon reagerade inte det minsta, utan bara konstaterade att ja, nu bor vi här.
Trodde det skulle bli något krångel med något som var nytt och kanske otryggt.
Verkar som jag ibland överpsykologiserar barnet och tror att hon är jag.
Men icke.
Trygg som få och bara accepterar livet som det kommer.

Idag, ny tur till Ikea, där mycket tid har spenderats de senaste veckorna, förhoppningsvis blir denna dock den sista på ett tag.
Ett litet tips för alla som någon gång åker dit, åk tidigare och ät frukosten. Värsta hotellfrukosten, bacon och grejer.
Det är annat än tråkiga mackor, enligt mig.

Ickestagnation

Vid sidan av mitt vanliga jobb, så extraknäcker jag med mig själv.
Hyfsat krävande faktiskt, då förändring kräver mycket jobb.
Och det går sakta.
Jag tror på det Eva Dahlgren säger i en av sina låtar, att man kan byta ut och göra sig ny.
Och det är det jag försöker göra.
Inte för att hon säger det, utan för att jag behöver det.

Jag vill byta smak
i min mun
ishavsblå
som när
jag drömmer att jag springer
att jag lyfter
orädd svävar jag så

Jag vill byta doft
till något lätt
ändå fast
som när
hösten dyker från klar himmel
bland äppelträd
och det blir kallt

jag vet en man
som hellre än sluta andas
sålde allt
och bara försvann
men jag tror man kan
byta vissa delar
som inte fungerar
och bygga sig sann

tänka det
känna det
att jag är
fri
att vara den jag vill vara
underbara människa

jag vill byta språk
runda sköna ord
inget stort
utom när
ilskan rinner över
och jag verkligen behöver
tömma huvudet på eld

jag vill byta blick
rak klar blick
som inte skyggar för något
så du
vet att det jag ser
och det jag sänder
är allt

jag vet en man
som hellre slutar andas
än står naken inför en annan
jag vet
stackars han
för nakenhet förenar
alla de delar
vi döljer för varann

hur känns det
att du vet
att du är
fri
att vara den du vill vara
underbara människa

Gott och blandat

Har inte varit bra på det här på sista tiden.
Har helt enkelt inte orkat skriva något.
Jobbet tar totalt musten ur mig så när kvällen kommer, ja då är inte blogginlägg prio 1.
Den platsen har soffan fått, soffan utan någon tankeverksamhet what so ever.

Jobbet ja, där rullar det på, fortare och fortare känns det som, eller så är det bara jag som blivit klenare. Känns i alla fall som om jag jobbar övertid dag ut och dag in. Fast det inte är så, jobbar bara heltid.
Tycker dock fortfarande att det är roligt, skulle bara vara bra med lite färre timmar.

Färre timmar på jobbet, fler med Saga, fler med Miriam och fler med mig, hinna ikapp lite emellanåt. Landa i sig själv mellan livets måsten och livets glädjen och det man vill.
Nån titmme där emmellan att bara vara.
Det är vad jag vill.

I Miriams mage, som nu är rätt stor, bor det en liten kille.
Sagas lillebror som hon längtar efter att få ta hand om.
Hon har bestämt att han ska heta Sam och har lite svårt att förstå att det är fler som ska vara med och bestämma det...*s*
Hon hade även bestämt att det skulle bli en lillasyster och när jag berättade att det var en lillebror så sa hon bestämt..."Men jag sa inte det, jag sa att det var en lillasyster! Det kanske blir det sen".

Skryt luktar illa sägs det

Mina favvojeans från 2004, som jag har haft sjukt mycket kul i fick fortsätta vara andvändbara och behövde inte lämna mig.

Jag har sytt.
Till och med snyggt blev det.
Självklart med hjälp av syslöjdsfröken på jobbet, erkännas ska att jag är inte så bra på att förstå sybeskrivningar alla gånger.
Men det känns som lite revanch på mina högstadiala miserabla alster jag lyckades prestera.

Hjälp någon???

Jag har google analytics och jag tycker det är kul att kolla besökare, från vilka länder, städer och antal. Men helt plötsligt, fast jag vet att folk är inne på bloggen så visar den dag efter dag på 0 besökare helt plötsligt.
Hittar inget hjälpavsnitt för det och undrar om någon vet vad jag kan göra????

Sidan har även blivit konstig och allt som ska vara på sidan har lagt sig längst ner och det går inte att från instrumentpanelen att ändra, där ser det förresten ut som det ska...

Lägenhetsvisning i Årstadal

Stockholmshem hade färdigställt en visningslägenhet, en 2:a som är snarlik den 3:a vi ska ha.
Som vi längtat efter att få se något annat än ritningen för att få en mer verklig bild över vårt nya hem.

Badrum, vi kommer ha en ljust brun fondvägg bakom badkaret
Sovrum
Vardagsrum

Vår lägenhet är den bredvid visninglägenheten.

Husmodern i mig har vaknat

Ja, det kanske den hade gjort tidigare men inte just vad det gäller matbröd.
Har idag bakat mitt första. Plättlätt kan jag lova ifall någon vill prova.
Vågade mig på att exprimentera lite och la i rivna morötter, vilket blev jättebra.

Åts sedan tillsammans med spenatsoppa, innehållande korvbitar och ägghalvor.
Saga älskar verkligen soppor, med undantag för ärtsoppa.
Det är bra, går ju att variera till tusen, bara o blanda ihop vad man har hemma ibland och göra en soppa.

http://www.alltommat.se/recept?recipeid=6686

Så blev hon då 3

Den lilla, lilla tjej som bara var ett litet skrot fyller 3 idag.
Häpnar dagligen över hur stor hon är, vad hon kan och hur mycket kärlek hon rymmer.

Slut men med en bra början

Har börjat träna. Lite så där försiktigt som sig bör för en som jag som är totalt otränat.
Styrketräning på jobbet.
Lite simning och lite vattengymnastik på jobbet som ger mig bra vardagsmotion.

Ikväll var första yogapasset på den 10-veckiga(?) kurs som jag och Annelie tecknat upp oss på och det var alldeles perfekt.
Känner mig mör men smått lycklig, det känns verkligen som om det här var något för mig och i förlängningen något för mitt inre.

Lär somna ovanligt fort ikväll och det alldeles straxt.

Äkta kärlek!

Missade det här häromdagen men det är ju hur kul som helst.
Vilket jag ju förmodligen inte tyckt om det var Saga men jag skulle ju tro att dom stackars föräldrarna kommer att skratta åt det då värsta chocken och rädslan lagt sig.

http://www.aftonbladet.se/wendela/article4128442.ab

Sent igår kväll

Igår kväll, så åkte jag och Miriam till finaste vännen A och gjorde ett väldigt tidigt ultraljud.
Vecka 13 och fröet, som inte alls är ett frö längre, kommer troligtvis bli boxare och möjligtvis tumsugare.
Kan ju dock hoppas h*n lägger av med det sistnämda innan det förstnämnda.

Så coolt att dra ultraljudsmanicken över Mirams mage, få in olika lägen, peta till i magen och se den protesterande lilla minimänniskan kicka tillbaka.
Så liten ju och ändå så full av liv, så färdig utanpå att man såg alla små fingrar.
Innan tummen åkte in i munnen alltså...*s*

Kände kärlek vid första ögonkastet och helt plötsligt blev allt lite mera verkligt.
En bebis till sommaren.
Det var ingen sköldpadda som Saga hävdade häromdagen.

En underbar morgon!

Jag somnade sent, vid 12 eller 00.30 eller nåt.
Ångest över allt det nya som jag inte kan greppa och inte heller bestämma mig över om det är bra eller dåligt, vad som är bäst.
Magkänslan är som jag känner det fel. Sen kanske mitt förnuft säger att allt kan bli bra, men magkänslan är den jag brukar följa för att få ro. Och den är både högt och lågt.
Stundtals så är allt som det ska, jag t. om längtar till våren då nya lägenheten ska beträdas.
Och då är det liksom ljust.
Nu, som allt som oftast, så är jag osäker.
Det är ju så mycket som står på spel och som mamma med gemensam vårdnad så är man livegen.
Det är boende, det är dagis och det är jobb.
Och jag hittar orosmoln i dem alla.
Vill kunna hitta något som får mig att bibehålla det jag tror kan bli bra.
Släppa rädslorna och göra som andra kanske gör, kasta mig ut, fast allt inte klart, överskådligt och inte ybertryggt.

Kärleken är som tur är stabil.

Klockan är nu 05.20.
Saga vaknade 3.15 och har sedan dess tyckt att det är dags att vara vaken.
Och att jag aldrig lär mig.
Jag har inte mycket för att bli arg på en 3-åring på nätterna, bara för att hon hellre vill leka än sova.
Och jag blir så oresonligt arg då på natten, den goda mamman är som bortblåst, utbytt till någon ingen av oss riktigt känner igen.
Hon somnar inte för det, inte jag heller.
Skapar bara negativa energier som blir svåra att skaka av sig.

Och jag borde ju rimligtvis nu känna att det är skönt att hon ska till sin pappa idag så att jag får sova en hel natt i natt men så logisk är jag inte.
Saknar henne innan hon åkt och vill bara hålla om henne.

Äntligen!

December är med den äran nu passerad.

2009...alldeles nytt och outvecklad, som en roman som inte än är skriven.
Som en ny chans till förbättring av det som inte riktigt har blivit som man ville.

Vet inte varför man alltid sätter sin tilltro till nya år, egentligen spelar det ju kanske ingen roll om man gör sin nystart i oktober eller januari.
Men det känns bättre, mer rätt. Lika rätt som att alfabetet börjar på A eller att entalen börjar på 1.
Så Januari får det bli. Och jag är full av förhoppning inför det här året.

Det blir året då jag snart fyller 38, helt sjukt faktiskt och jag som just blivit någorlunda vuxen känns det som.
Det här är året då PÅ och framförallt dess föregångare ångest och stress inte är närvarande så tydligt.
Det är året vi flyttar, får ett nytt hem, eget och tillsammans med plats för familjeliv.
Det är året då Miriam får bebis och Saga blir världens bästa storasyster.

Så det är mycket trevligt det här året, omtumlande men roligt.

Och jag tänker ta alla chanser jag kan, att leva det här året på det sätt som jag vill, med början nu.