Your cruel device
Your blood, like ice
One look could kill
My pain, your thrill
I want to love you but I better not touch (Don't touch)
I want to hold you but my senses tell me to stop
I want to kiss you but I want it too much (Too much)
I want to taste you but your lips are venomous poison
You're poison running through my veins
You're poison, I don't want to break these chains
Your mouth, so hot
Your web, I'm caught
Your skin, so wet
Black lace on sweat
I hear you calling and it's needles and pins (And pins)
I want to hurt you just to hear you screaming my name
Don't want to touch you but you're under my skin (Deep in)
I want to kiss you but your lips are venomous poison
You're poison running through my veins
You're poison, I don't wanna break these chains
Poison
One look could kill
My pain, your thrill
I want to love you but I better not touch (Don't touch)
I want to hold you but my senses tell me to stop
I want to kiss you but I want it too much (Too much)
I want to taste you but your lips are venomous poison
You're poison running through my veins
You're poison, I don't wanna break these chains
Poison
I want to love you but I better not touch (Don't touch)
I want to hold you but my senses tell me to stop
I want to kiss you but I want it too much (Too much)
I want to taste you but your lips are venomous poison, yeah
I don't want to break these chains
Poison, oh no
Runnin' deep inside my veins,
Burnin' deep inside my veins
It's poison
I don't wanna break these chains
Poison
söndag 24 februari 2008
måndag 18 februari 2008
Har saknat Saga hela dagen idag.
Ville inte lämna henne på dagis och sen har jag haft som en knut i magen resten av dagen.
Ville liksom bara sluta min dag tidigare och åka och hämta henne på en gång.
Nu är det väl tur för henne att jag är plikttrogen och inte har mage att bara skita i att jag har en arbetstid som ska följas, då hon ju älskar sitt dagis och helt klart har det mycket roligare där säkerligen.
Dagen gick ju och till slut tog även denna arbetsdag slut.
Och kanske hade hon saknat även mig idag, då hämtningen gick smärtfriare än den gjort på flera veckor.
Fast just det kanske berodde på att hon skulle träffa Charlie...*ler*
Sen låg vi då här nyss, jag har gått och lagt mig tidigt med lapen och Skrot kom tassande till min säng tidigt.
Hon tittade på mina bröst och pekade nära och så sa hon: Tutte, mammas tutte, jättefina, samtidigt som hon log och såg smått lyrisk ut över dess existens.
Och nej, jag har inte ammat på över 1 år.
Hon och jag har inte samma utgångspunkt för hur mina bröst ser ut när dom är fina men jag är glad att just hon tycker det...*s*
Ville inte lämna henne på dagis och sen har jag haft som en knut i magen resten av dagen.
Ville liksom bara sluta min dag tidigare och åka och hämta henne på en gång.
Nu är det väl tur för henne att jag är plikttrogen och inte har mage att bara skita i att jag har en arbetstid som ska följas, då hon ju älskar sitt dagis och helt klart har det mycket roligare där säkerligen.
Dagen gick ju och till slut tog även denna arbetsdag slut.
Och kanske hade hon saknat även mig idag, då hämtningen gick smärtfriare än den gjort på flera veckor.
Fast just det kanske berodde på att hon skulle träffa Charlie...*ler*
Sen låg vi då här nyss, jag har gått och lagt mig tidigt med lapen och Skrot kom tassande till min säng tidigt.
Hon tittade på mina bröst och pekade nära och så sa hon: Tutte, mammas tutte, jättefina, samtidigt som hon log och såg smått lyrisk ut över dess existens.
Och nej, jag har inte ammat på över 1 år.
Hon och jag har inte samma utgångspunkt för hur mina bröst ser ut när dom är fina men jag är glad att just hon tycker det...*s*
lördag 9 februari 2008
En förhoppning
Tänker mycket på vilket ansvar jag har, som människa.
Både gentemot mig själv men även gentemot min dotter och mot alla andra människor som korsar min väg, både de som står mig nära och de som utgör endast flyktiga möten.
Att vara sann kan låta lätt men svårighetsgraden kräver livslångt engagemang och jag strävar mot att komma så nära det målet jag bara kan.
Innerst inne, tror jag mig veta, vem jag är och vad just jag har att ge och ibland har jag även turen att få insikt i hur jag kanske upplevs av andra, både det positiva och det negativa.
Tyvärr är det så, att den person som jag i sanning är, den som i mina ögon är den jag också vill vara, den är inte den mest framträdande.
Ofta glömmer man och jag tror det gäller de flesta av oss, man glömmer att vara allt det man kan vara.
Och är det så att det inte beror på glömska så är det feghet, för lika ofta räds man att i sanning vara Hel och man fortsätter i gamla spår, ty vana är tryggt och så även omgivningens godkännande.
Frågan är ju bara när man mår som bäst?
Trygghet/stagnation och lycka är ju inte nödvändigtvis samma sak.
Inte för mig i alla fall men andra kan ju hävda motsatsen.
Att samtala med sitt inre, att höra sin innersta önskan och hitta modet att gå sig själv till mötes.
Svårt att se sig själv i ögonen och hålla blicken kvar, då vetskap om egensvek grumlar all klarhet.
Men de stunder, då allt är sant, det är då man påverkar har jag märkt, påverkar och inspirerar.
Och det är då man verkligen lever!
Och det är det jag vill ge, framförallt till Saga…
Modet att ibland stå rak, att vara sann och att stundtals våga välja att leva med hela sitt jag.
Både gentemot mig själv men även gentemot min dotter och mot alla andra människor som korsar min väg, både de som står mig nära och de som utgör endast flyktiga möten.
Att vara sann kan låta lätt men svårighetsgraden kräver livslångt engagemang och jag strävar mot att komma så nära det målet jag bara kan.
Innerst inne, tror jag mig veta, vem jag är och vad just jag har att ge och ibland har jag även turen att få insikt i hur jag kanske upplevs av andra, både det positiva och det negativa.
Tyvärr är det så, att den person som jag i sanning är, den som i mina ögon är den jag också vill vara, den är inte den mest framträdande.
Ofta glömmer man och jag tror det gäller de flesta av oss, man glömmer att vara allt det man kan vara.
Och är det så att det inte beror på glömska så är det feghet, för lika ofta räds man att i sanning vara Hel och man fortsätter i gamla spår, ty vana är tryggt och så även omgivningens godkännande.
Frågan är ju bara när man mår som bäst?
Trygghet/stagnation och lycka är ju inte nödvändigtvis samma sak.
Inte för mig i alla fall men andra kan ju hävda motsatsen.
Att samtala med sitt inre, att höra sin innersta önskan och hitta modet att gå sig själv till mötes.
Svårt att se sig själv i ögonen och hålla blicken kvar, då vetskap om egensvek grumlar all klarhet.
Men de stunder, då allt är sant, det är då man påverkar har jag märkt, påverkar och inspirerar.
Och det är då man verkligen lever!
Och det är det jag vill ge, framförallt till Saga…
Modet att ibland stå rak, att vara sann och att stundtals våga välja att leva med hela sitt jag.
tisdag 5 februari 2008
Vänskap då den är som bäst
Pratade med en av mina allra närmaste vänner idag, hon som i flera år alltid har fattat mig och jag henne.
När ingen annan har fattat så förstår vi precis och vi vet allting på så bra sätt.
Har saknat henne på sista tiden då det var länge sedan vi pratade och snacket idag, som alltid ledde oss till platser vi varit tidigare men med nya utgångspunkter, som alltid.
Det var i alla fall nyttigt för mig idag att prata med henne, även då det var henne det mesta handlade om, för jag är alltid jag i relation till henne, då hon alltid plockar fram det bästa i mig.
Hon får mig att alltid komma ihåg vem jag är.
För det är ju ändå rätt lätt för mig att glömma det ibland, då vardagen inte alltid ger utrymme att bara vara.
När ingen annan har fattat så förstår vi precis och vi vet allting på så bra sätt.
Har saknat henne på sista tiden då det var länge sedan vi pratade och snacket idag, som alltid ledde oss till platser vi varit tidigare men med nya utgångspunkter, som alltid.
Det var i alla fall nyttigt för mig idag att prata med henne, även då det var henne det mesta handlade om, för jag är alltid jag i relation till henne, då hon alltid plockar fram det bästa i mig.
Hon får mig att alltid komma ihåg vem jag är.
För det är ju ändå rätt lätt för mig att glömma det ibland, då vardagen inte alltid ger utrymme att bara vara.
måndag 4 februari 2008
En poet utan känsla...eller vart tog pennan vägen?
Kände mig manad att gå in och skriva nu.
Varför vet jag inte, då det troligtvis kommer få mig att lacka ur lite, fick bara lust.
Var inne på QX ikväll, har inte varit där på någon månad eller två och fick för mig att jag skulle läsa min egen dagbok där, från början till slut och ja, det är rätt mycket.
Mina tidigare inlägg innehåller så mycket tankar och känslor, reflektioner och liknelser som jag själv tycker är fullkomligt geniala stundtals.
Om man nu får säga så själv...
Jag kunde verkligen skriva, jag kunde uttrycka mig med orden och jag saknar det big time.
Har inte en bråkdel av det där i mig längre.
Jag vet, jag har skrivit det förr.
Och jag vet, ni, det fåtal som är här och läser har säker ruttnat på att höra om det men...Hallå!
Orden, sanningen, känslan och den där förmågan att skruva till orden så där skitbra???
Hur fan gör man för att få det tillbaka?
De få egenskaper man har som man kan stå för och säga att det här kan jag, det här har jag känslan att göra.
Dom ska man ju hålla i och låta lusten föra en vidare, inte stagnera och tappa taget om det uttrycksmedel man har.
Varför vet jag inte, då det troligtvis kommer få mig att lacka ur lite, fick bara lust.
Var inne på QX ikväll, har inte varit där på någon månad eller två och fick för mig att jag skulle läsa min egen dagbok där, från början till slut och ja, det är rätt mycket.
Mina tidigare inlägg innehåller så mycket tankar och känslor, reflektioner och liknelser som jag själv tycker är fullkomligt geniala stundtals.
Om man nu får säga så själv...
Jag kunde verkligen skriva, jag kunde uttrycka mig med orden och jag saknar det big time.
Har inte en bråkdel av det där i mig längre.
Jag vet, jag har skrivit det förr.
Och jag vet, ni, det fåtal som är här och läser har säker ruttnat på att höra om det men...Hallå!
Orden, sanningen, känslan och den där förmågan att skruva till orden så där skitbra???
Hur fan gör man för att få det tillbaka?
De få egenskaper man har som man kan stå för och säga att det här kan jag, det här har jag känslan att göra.
Dom ska man ju hålla i och låta lusten föra en vidare, inte stagnera och tappa taget om det uttrycksmedel man har.
söndag 3 februari 2008
Sagas nya rum
Under veckan som gått har jag målat Sagas nya rum.
Då lördagen kom blev det avfärd mot IKEA för inhandlande av hylla, matta och lite kuddar som allt passade alldeles utmärkt i Sagas rum.
Så kom då det där stora, jag klippte en bit till av navelsträngen och bar in Sagas säng till hennes nya rum, bäddade rent och sen var allt klart, ja, allt utom gardiner men det kommer så småningom.
Hon somnade utan problem i sitt rum, men vaknade 22.30 som hon alltid gör, redo att krypa ner hos mamma.
Hon är så stolt nu, stolt över rummet, över hyllan, hästen och allt annat.
Hon tycker om att vara där och bjuder in både mig och Miriam till lek i Hennes sfär.
Hon vet att det är hennes och hon tycker om.
Jag tycker att det är stort.
Min lilla tjej som alltid delat rum/säng med mig har nu blivit större.
Jag har alltid haft henne i närheten och har såklart lite separationsångest men där får ju förnuftet lov att ta över.
Och, det kändes faktiskt rätt bra igår, att få ett sovrum som vi kan göra till vårt och känna att det är ett vuxenrum, även om Saga kommer komma tassande varje kväll/natt i säkert några år till.
Hon är såklart välkommen.
Tycker ju faktiskt att sängen är tom om Saga inte är där...
Då lördagen kom blev det avfärd mot IKEA för inhandlande av hylla, matta och lite kuddar som allt passade alldeles utmärkt i Sagas rum.
Så kom då det där stora, jag klippte en bit till av navelsträngen och bar in Sagas säng till hennes nya rum, bäddade rent och sen var allt klart, ja, allt utom gardiner men det kommer så småningom.
Hon somnade utan problem i sitt rum, men vaknade 22.30 som hon alltid gör, redo att krypa ner hos mamma.
Hon är så stolt nu, stolt över rummet, över hyllan, hästen och allt annat.
Hon tycker om att vara där och bjuder in både mig och Miriam till lek i Hennes sfär.
Hon vet att det är hennes och hon tycker om.
Jag tycker att det är stort.
Min lilla tjej som alltid delat rum/säng med mig har nu blivit större.
Jag har alltid haft henne i närheten och har såklart lite separationsångest men där får ju förnuftet lov att ta över.
Och, det kändes faktiskt rätt bra igår, att få ett sovrum som vi kan göra till vårt och känna att det är ett vuxenrum, även om Saga kommer komma tassande varje kväll/natt i säkert några år till.
Hon är såklart välkommen.
Tycker ju faktiskt att sängen är tom om Saga inte är där...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)