Projekt dockhus

Har börjat att göra ett dockhus.

Gjort en amatörritning och har nu börjat såga ut mina bitar.



Kan ju säga att det är tur att jag har en träslöjdssal på jobbet innehållande en erfaren träslöjdslärare.

Båda kommer väl till pass nu.

Vi fick den!!!

Samma kvinna ringde mig igår och talade helt sonika om att dom hade ändrat ståndpunkt.

På torsdag ska vi skriva på kontrakt för att sedan 1 april flytta in i en splitterny lägenhet i Årstaberg.
Trodde verkligen inte att jag kunde ha sådan tur då det gäller en lägenhet men det kanske var min tur nu.
Och vår tur, att skaffa något beständigt för vår lilla familj, som ju till och med faktiskt snart planeras att bli större.

Så alla som är sugna att vara flytthjälp kan ställa in sig på ovanstående datum...*s*

Kanske, kanske har vi tur?

I torsdags så ringde det en mycket stressad kvinna från Storstockholms bostadsförmedling.
Jag fick en kvart på mig att tacka ja till en lägenhet.
Kollade av med pappa J, snabbt som attan att det var ok för hans del och tackade sedan ja.

Sån tur kan jag ju inte ha, det gällde ju en lägenhet.
Bästa läget i Årstadal, nyproduktion, ett stenkast från Liljeholmsbron.
Men jo, vi stod först i kön att få den!!!

Det enda som skulle kollas upp nu var att vi inte har några betalningsanmärkningar och det har vi ju inte så ja, hoppet grodde ju.
Fanns ju ingen anledning till att vi inte skulle få den.

Sen igår, ett nytt samtal, nu från Stockholmsbostäder.
En kvinna, som väldigt tydligt talade om för mig, att hon och hennes chef hade diskuterat och tyvärr, min inkomst var för låg.
Ja, det vet jag ju men Miriam då, hon står ju med som medsökande och vår sammanlagda hushållsinkomst kommer ju långt över vad dom krävde.
Nix! Det måste vara min inkomst som gäller säger hon.
Om man inte kan på visa att man är sambos.
Ja, men det är vi ju, sa jag...sedan i januari.

Men, det måste jag ju förstå, att det är alldelses för kort tid, ni måste ju kunna påvisa att ni levt sammanboende i minst 2-3 år.
Det är ju så många människor som skriver in en medsökande för att kunna få en lägenhet.
Kanske det sa jag, men det är inte jag. Jag inser ju själv att jag inte har tillräckligt hög lön för att själv klara av en hög hyra.
Nä, men så är det i alla fall, ni kan inte få den!

Kommer på mig själv med att börja försvara mitt föhållande.
Drar upp saker som att vi straxt ska börja skaffa ettt till barn, planerar att gifta oss.
Skulle det månne hjälpa om vi gifter oss imorgon.
Det skulle det såklart inte.

Grejen är, att det står på hyrestgästföreningens sida att det är 6 månader som gäller, så räknas man som sambo.
Sambolagen säger, att det är 6 månader, sen räknas man som sambo.

På bostadsförmedlingen sida står det:

"En medsökande är den person du vill bo med. Anledningen till att du lägger till en mesökande till ditt ärende är att få en högre hushållsinkomst samt att båda kan stå på kontraktet."

Kan dom ha olika regler???

Detta är inte färdigdiskuterat, hon skulle höra av sig igen då hon talat med sin chef.

Tycker det osar illa och jag undrar om dom hade resonerat lika om Miriam hade hetat något mer manligt?

Vår närmaste lekplats ligger i Lönneberga

Idag när Saga och jag var på lekparken, så var där även en mormor till ett annat barn.
Gissar på, att hon var från något öststatsland och hade ett typiskt sånt där huckle ni vet.

Och Saga tittar på henne allvarligt, vänder sig sedan till mig och ler.
Mamma, Krösamaja är här!!!
Kunde inte annat än att skratta gott.

Tur hon inte hörde...*ler*

?

Grejen är att jag mår bra, så jag förstår inte riktigt nu vad det är som händer.

Jag bröt ihop igen. Den här gången på jobbet. Helt okontrollerat så kom det över mig.
Och när jag säger bröt ihop, så menar jag det. Inte bara att jag börjar gråta lite grann utan det är som att bara öppna en fördämmning och jag beter mig som om jag precis fått ett besked om ett dödsfall.
Det liksom bara bryter ut.
Jag gillar att vara på jobbet, jag gillar att göra det jag gör.
Miriam säger iof att det inte är helt normalt att hålla på med de fighter jag gör varje dag. Men det är faktiskt inget som jag själv känner att jag far illa av.
Och jag tror att det kommer att lugna ner sig på den fronten.
Jag skolkade sista timmen igår och försökte coola ner mig från gråten som hela tiden höll sig i brösthöjd på mig, redo att bryta ut vilken sekund som helst igen.
Fast jag mår bra. Fast jag faktiskt tycker om det mesta i mitt liv så blir det så här.


Rannsakar mig själv och funderar över Varför?
Men jag vet inte, lutar åt att det är något hormonellt.
För vad kan det annars vara?
Ställer mig undrande och hoppas att det inte händer igen.

Det här med att försöka vara hel

Jag har haft en riktigt dålig dag idag.
Stressande som fan på jobbet, hinner inte ta rast och behöver ha alla sinnen på helspänn Hela tiden.
Har varit gråtfärdig flertalet gånger idag, för att jag har stressfaktor noll och har nu i en och en halv vecka knappt hunnit sitta ner i ens fem minuter per dag.

Så hur blev det här då??

Jo, jag bröt ihop idag på dagis.
Jättebra! Verkligen!
Jag som älskar att fälla minsta lilla tår så någon annan ser...

Och löjligt är det dessutom. Men droppen rann liksom bara över. Kunde inte hejda det även om jag ville.
Saga ville inte gå hem och satte sig rejält på tvären då skorna skulle på.
-Mamma får inte hjälpa mig!!!
Nä visst, sa jag, men sätt på dig skorna själv då.
-Jag vill inte!!!
Nä, men då hjälper jag dig.
-Inte du!!!! medan hon slängde skorna genom rummet
Tar då såklart det älskvärda barnet i knät för att faktiskt hjälpa henne på med skorna så att vi kan få gå hem.
Det var omöjligt, hon skruvade sig och blev hal som en ål, hysteriskt skrikande...SLÄPP NER MIG!!!!!!!

Kände mig som en skitdålig mamma, var precis på väg att ta av henne strumporna, ställa ut henne på gården och låta henne traska barfota hem, vilket ju är en jättemogen reaktion från mig, som faktiskt ska vara den vuxna här.
Men då, helt plötsligt så kommer såklart dagisfröken som inte kan undgå att höra "sirenen" ute i hallen, ser väl att här är en mamma som kommer cracka vilken sekund som helst och erbjuder sin hjälp.
Hon tar in Saga i ett annat rum, får till slut på henne skorna, ut kommer Saga till hallen, sätter sig på golvet och tar såklart av sig skorna.
Det är då det brister för mig och jag går in på barntoaletten, där stolen är minimalisk och sätter mig på golvet o bara gråter.

För jag orkade faktiskt inte mer idag.
Och det tycker jag är jävligt trist, för är det något jag Ska orka med, så är det Saga.
Det är ju bara så.
Hon är det finaste jag har och vad jag än dealar med på jobbet just nu så Ska jag orka deala med henne!

Vill så gärna ibland tro att jag är en supermorsa.
Och det dåliga samvetet kommer krypande så fort illusionen spricker...