Såååå jag...

Det finns vissa saker i mitt liv, som aldrig riktigt går som jag vill.
Dels är det ekonomin och sen har vi det här med bostad.

Igår var vi och tittade på en lägenhet i Kallhäll, en hyresrätt, som var som ett litet radhus med en egen täppa.
Vi föll båda pladask för både lägenheten och området, även om just Kallhäll inte är vår direkta drömplats att bo på.
Men, grejen är att vi måste flytta.

Vi stod som nummer 13 och det var inte många som var på visningen så chansen fanns ju i alla fall.
Idag skulle jag få svar.

Blev påmind igår kväll om att det ju faktiskt kanske inte riktigt funkar att låta Saga gå kvar på dagis här i Sollentuna.
Så panik för mig i morse då jag satt och ringde runt till både Sollentuna kommun och till Järfälla..
För Sollentuna gick det bra, men Järfälla sa NEJ!!!

Så, det var bara för mig att ringa bostadskön och avsäga mitt "Ja".
Passade såklart på och fråga hur det skulle gått och ja, vi stod först och vi skulle ha fått den.

Ödets ironi.
Jag vill inte riktigt vara en bitterfitta men det är vad jag varit hela dagen, har ömsom jobbat, ömsom brutit ihop, ömsom skrattat och ömsom gråtit.

Jag försöker nu tänka att det inte var meningen, något dyker säkert upp som vi faktiskt hellre vill ha, som ligger bättre till, både för oss, Saga och för pappa J.
En plats att älska och att bo för samtliga inblandade.

Inte för att jag vill vara en tråkig, snart medelålders kvinna...
Men, vissa saker irriterar skiten ur mig.
Var och så Mamma Mia igår kväll. Riktigt bra var den, men jag tror att min upplevelse av den kunde varit bättre om det inte på min högra sida suttit en kvinna som promt skulle sjunga och som promt skulle upprepa dialogerna.
Hon kunde hela texterna och sjöng med i varenda låt.
Efter en halvtimme vände jag mig mot henne och bad henne trevligt om hon kunde sluta sjunga?
Visst, kunde hon det. I en kvart eller så, märkte jag att hon ansträngde sig.
Sen var hon igång igen.

När sen filmen var slut så vänder hon sig till mig.
"Ja, du får ursäkta, men jag ÄLSKAR verkligen dom här låtarna, det är därför jag sjunger med"
Ja, jag märkte det, under Hela filmen, svarade jag, med en smått cyniskt tonfall...

Men alltså, har hon bara några hjärnceller hemma...hon hade lika gärna kunnat prassla med massa godispapper, pratat i mobil eller setat och diskuterat världspolitiken högt och ljudligt. Jag skiter väl i vilket. Och jag skiter i om hon älskar låtarna, vem gör inte det?
Det är ju Abba liksom...

Nix, nog om detta, popcornen var ju goda i alla fall...