En utmaning med förhinder...

Jag blev för ett tag sen utmanad av Annelie att skriva 7 sanningar om mig själv i min blogg för att sedan utmana andra...nu efter lite påtryckning av Nadja så satte jag mig ner och funderade.
Grejen är att jag inte vet jag ska skriva, vad har jag egentligen för hemligheter, egenskaper som jag inte visar?
Jag vet inte, så jag bollar lite tillbaka till Annelie och till vem som helst som känner mig, att skriva sanningar om mig här, så får jag lov att dementera eller samtycka.
Men snälla, särskilt till Annelie, håll det hyfsat rumsrent...*s*
Efter det antar jag utmaningen och skickar den vidare...

Så...shoot!

Under utveckling

Jag har börjat berätta en påhittad saga för Saga varje kväll.
Jag ligger bredvid henne och berättar och under kvällarna som gått så har den utvecklats lite varje kväll.
Det slutar alltid med att jag stoppar om henne, ger henne en puss och hör och häpna, lillskrot ligger kvar och somnar själv.
Det har inte hänt på länge.

Har i alla fall skrivit ner den, den är dock inte helt klar och den saknar helt klart en röd tråd.
Men så har jag ju aldrig försökt mig på att skriva något påhittat och fantasin, ja den blev man väl av med i takt med att man började högstadiet någon gång.
Oavsett om någon är intresserad eller ej av mitt dravel så lägger jag ut den i alla fall.
Som med alla andra ord som hamnar här...*ler*

En saga till Saga

Det var en gång ett litet Skrot, som bodde uppå berget där hallonen gror.
Mitt i skogen i en glänta, precis där solen lyste igenom stod en liten stuga.
Varje morgon då Skrot vaknade tittade hon ut från sitt fönster och såg allt det vackra och det som för henne var magiskt.
Mellan träden, stenar med mossa som i morgonsolen och daggen blänkte som guld, grönt guld om det nu fanns.
Och överallt, röda, söta, alldeles nya härliga hallon. Även om hon så ätit dem alla dagen innan så var där alltid nya.
Men så var det ju magiskt också.

Och som alltid gick hon ut med en liten korg för att plocka frukost.
Två i munnen och en i korgen.
Två i munnen och en i korgen.
Två i munnen och en i korgen.
Så fortsatte hon tills den lilla korgen var full, liksom hennes mage.

Hennes mamma, en liten, liten kvinna, ja för det är ju bara små kvinnor som får små Skrot.
Dom stora, dom får lite större skrot dom. Inget konstigt med det.
Hennes mamma blev alltid så glad för dom fina hallonen det lilla skrotet kom hem med.

Bakom den lilla stugan gick det en stig, rakt in i skogen, som var full med vackra träd.
Känner man på barken så är den så där skönt skrovlig.
Hård men samtidigt mjuk på något vis.
Och tar man sig tid att stanna upp och luta sig helt nära ett träd, så kan man höra det andas.
Det brukar Skrot göra då hon går där på stigen, luta sig nära, känna med händerna över barken, lägga örat mot och lyssna.
På så vis så blir det aldrig skrämmande där i skogen, träden är ju där som sällskap och fåglarnas kvitter låter ju som om någon kittlar dom.
Då kan man inte låta bli att bli glad. För det blir man ju av kittel.
I alla fall om man är ett litet Skrot.

Vid stigen slut, kommer man fram till en ny liten glänta, där solen lyser lika varmt på huset som ligger där.
Runt hela huset växer det blommor av alla de slag.
Det finns röda, blå, gula, lila och rosa och alla luktar det lika gott.
Den finaste av dom alla är en hög gul blomma, den är så hög att man inte når upp för att lukta.
Men det gör inget, Skrot vet ju att den måste lukta godast av dem alla.
Solros heter den visst, det har momma sagt.
Och den hjälper solen att lysa, det är därför den är så hög och heter som den gör.
Så tror i alla fall Skrot, så det stämmer säkert.

Och där, mitt bland alla de vackra blomsterfärgerna står en lika liten kvinna som hennes mamma.
- Momma! ropar Skrot när hon springer fram och ger henne en stor kram.
Kärleken är här nu.
För Kärleken, det är något hennes mamma brukar kalla henne.

Men någon saknas??? - Var är Boppa? undrar hon, och börjar leta.
Skrot tittar överallt.
I vedbon och garaget.
Hon tittar på soffan och i köket.
Men ingen Boppa.
Hon fortsätter leta, han är ju faktiskt Världens Bästa Boppa, tycker Skrot.
Just därför måste han ju hittas.

Så hör hon något.
Snarkningar från baksidan av huset.
Hmmm, vem kan det vara som ligger och sover så här på förmiddagen?
Hon smyger tyst dit och tittar.
Där är han ju.
Boppa, med boken på magen, sovandes i en fåtölj.

Boppa, viskar hon. Jag är här nu…
Så, äntligen tittar han upp och säger. – Ja, nu är du här, precis som jag önskade.

När nu alla fått sina kramar så bjuder Momma på saft och bulle, för det måste man ha om man ska orka gå stigen tillbaka till mamma och sin egen magiska glänta på berget där hallonen gror.

På vägen tillbaka hem, hör hon träden, hur dom andas, hon hör fåglarna men sen hör hon något mer.
En röst hon känner igen, som ropar hennes namn.

-Pappa, pappa, här är jag, ropar hon och springer rakt in i pappas famn.
Pappa har stora händer, alldeles så där lagom stora och bra att hålla i när man vill gå och småprata på en stig.

Väl hemma, syns mamma, med en stor korg med hallon som räcker till dem alla.
Dom har hon plockat där på berget där hallonen gror.

En trött mammas förlåt

Ibland får jag höra att jag är sådan bra mamma.
Och ja, det är jag väl...försöker i alla fall att vara det, göra mitt bästa för att Saga ska känna sig trygg och älskad.
Jag försöker ha en långsiktig tanke bakom det jag gör, vad jag säger och vad jag ger henne.
Det mesta kommer sig naturligt men ibland blir det galet.

Senaste nätterna som varit så har hon vaknat, inte velat somna om och studsat upp och ner och natten till fredag så fick jag ett tokspel och skällde ut den lilla fina.
Tydligen, fick jag höra dagen efter, så hade hon bara satt sig upp och gnällt 2 ggr under en kort stund.
Men jag hade känslan där i natten att hon hållt på i flera timmar och det var det jag reagerade på. Hela min kropp reagerade och jag fullkomligt exploderade.
Saga la sig ner predvid mig och sov, så visst, jag fick som jag ville.
Men till vilket pris.
Det är inte så här jag vill göra saker. Vill inte utsätta henne för en ilska som inte är befogad och som jag tydligen då, inte kunde kontrollera riktigt.
Ingen tanke med, bara känsla åt fel håll.

Saga var som vanligt dagen efter, hon hade ju såklart ingen tanke på det inträffade men jag...oj, vilket dåligt samvete.

Jag bestämde för länge sedan att jag skulle be om ursäkt till henne om jag någon gång gjorde fel, att det är viktigt att även föräldrar säger förlåt.
Så, det var det jag gjorde i går morse, var henne nära och bad om ursäkt för att jag blivit arg.

Har idag bestämt mig för att mer eller mindre sluta plåta digitalt.
Jag ska släpa runt på min systemkamera som väger mer men tar bättre bilder och jag ska sätta in papperskopiorna jag får i ett album direkt.

I min dator just nu finns massor med bilder, orkar inte räkna dem alla. Det är massor, trots att jag har rensat hela förra årets och slängt de mest kassa.
Jag har skickat efter kopior från jan-aug 2006 och då finns nu resterande 1.5 år kvar.
Hur långt har jag kommit med albumet då?
Jag har satt in tom halva februari 2006 och resten av alla som nu ligger löst, de som en gång låg i ordning måste sorteras.
För är det något jag är pedantisk med så är det ordningen i ett fotoalbum.
Varje kort måste ligga i kronologisk ordning och på så vis bilda som en tidslinje.
En dokumentation av livet. Mitt och numera mitt och Sagas liv.

Innan digitalfotografins intrång i mitt liv så fanns det en viss charm med det här att med spänning skicka in rullen, vänta, få hem sina papperskopior och med glädje öppna upp kuvertet och TITTA.
Jag tittar inte så på bilder längre och det saknar jag.
Inte heller är jag lika bra på att fotografera nu som jag en gång var.
Det saknar jag också.

Men slut nu på saknandet och omstart för förändring av det som går.
Behöver ju inte ens dopaminer till det här men har jag tur så kanske det skapar lite patos...*s*

Världen är full av diagnoser

HAr idag varit på en heldagsföreläsning om ADHD, en mycket bra sådan och som vanligt en påminnelse om hur man bör arbeta.
För man glömmer jämt, särskilt när känslorna tar över och man slutar att tänka.
Det händer ju titt som tätt att man blir frustrerad och förbannad och oftast då är det ju för att man själv saknar redskapen.
I en perfekt värld skulle det inte hända och jag och alla mina kollegor skulle även vi vara perfekta och goda pedagoger med en ängels tålamod.

Men vad jag skulle komma till, det som ofta händer när jag är på föreläsningar är att jag börjar analysera, inte bara mig själv utan även andra brukar råka ut för min amatörutredning som ju såklart är fel.
För grejen är ju, att allt som dessa, barn och vuxna med diagnoser kan tänkas ha, så ingår det ju i det mänskliga spektrat, bara mer eller mindra förstärkt hos de som verkligen besitter syndromen.
Men vi har nog alla en släng av det av det varav igenkänningsfaktorn.