Fryser

Droppe efter droppe.
Försökte i ett infall räkna dem på fönsterrutan, vilket var omöjligt.
Satt även som i trans och tittade på hundratals björklöv som hetsigt dansade i vinden.
Kallt och fuktigt som tränger in.
Shit, vad jag vill avbryta nu, inte låta tiden och årstiderna ha sin gång.
Längtar mig förbi hösten och vintern.

Vill ha våren, värmen och vår nya lägenhet.
Vill se att allt har gått bra och vad som är vad.

Följ min blogg med bloggkoll

Helg igen.
Tack för det.

Har varit mycket att vända ut och in på den här veckan så nu när jag nu blev ledig blev jag toktrött och satte mig i soffan med lapen.
Och än på ett tag så vägrar jag röra mig.

Hänger ut mig själv för en stund

Vill så gärna skriva här nu men det enda jag vill skriva om är det jag just nu, är rädd att prata om.
Shit, jag vill ju inte ens tänka på det.
Ändå är det det som mest upptar min tänkande tid nu.

Prata om, skriva om…same, same but different.
Men bättre än tänkandet i vissa lägen.

Mina psykbryt har nu fått sin diagnos, anade det, sökte för det men gillade inte att få det bekräftat.
Panikångest.
Har lite svårt att acceptera det.
Jag! Panikångest.
Tycker det är löjeväckande faktiskt och anser mig bättre, starkare än så.
(Ursäkta, ni andra som kanske har det, menar inte att ni är svaga).
Det är liksom inte likt mig att inte ha kontroll över mina egna känsloutspel.
Att inte orka.
Fast å andra sidan kanske det är just därför.
Någonstans kanske det måste ta stopp.

Ångest? Har du haft det tidigare frågade läkaren.
Nääääää, sa jag och kom inte på förrän senare att jag ljög mig blå.
Är det något jag haft stundtals genom åren så är det väl just det.
Har bara inte sett det riktigt så.
Lite som att det vore ett normaltillstånd, att det är som det ska, att titt som tätt sjunka rakt ner innan det är dags att kravla sig upp igen.

Så jag, som inte ens känner mig deprimerad, är nu satt på antidepp.
Och är det något jag har fördomar om, så är det antideppresiva mediciner.

Funderar över biverkningar men är ändå nyfiken nu.
Hur känns det sen???

Med helt andra ord

Med tunga skuldror, ett huvud som inte längre orkar
lägger jag mig ner.
Din själ inuti min, min tanke i din.
och mitt motstånd ger upp
Just där, där närheten bränns möter du mig.
Fängslar mig och älskar mig.

Älskar med mig
tills rytmen av mitt hjärta åter sakta slår

Saknad av orden sprungna ur känslan

Meningslösa ord utan känsla, säger mig absolut ingenting.
Skrivna av mig, är dom än mer utan mening.
Och ja, det här är en rätt meningslös blogg, säger inte mycket av det som är sant.
Vardagsdravel i all ära men jag vet ju, att det finns en annan verklighet också.
Den jag har inom mig, som rymmer så mycket mer än bara yttre skeenden.
Och jag lyckas nästan aldrig längre skriva om något som berör mig.
Kanske iof är för att det är så lite som kommer in som påverkar numera och just berör, där längst inne där det känns som allra mest.
Fastän det är vad jag helst av allt vill.
Och händer det, så lyckas jag aldrig skriva det rätt.

Kommer på mig själv med att alltid skriva korrekt och korrekt i det här fallet är ju helt fel.
Väljer mina ord med omsorg och utan att blotta för mycket.
Kontrollerar känslorna, orden och livet.
Något som förr, för mig var detsamma som stagnation och att sakta dö.