När jag ändå är inne på ångest så kan jag ju uttrycka lite mer där.
Som ångestens motsats, för det finns även sådan och jag har saknat den under några år då min följeslagare ångesten varit frånvarande.
I alla fall i dess vanliga form, egoångesten, som jag kallar det.
Bytte ut den mot mammaångest under en tid.
Det är som om jag har två motpoler sprungna ur min själ, lite som någon med manodepressivitet(som jag inte har, det är bara en liknelse).
Dels har vi ångesten, som slår mig hårt medan jag ligger.
När något får mig minsta lilla ur balans, kan jag lätt utveckla det till något som pga av ångesten blir gigantiskt.
Och har det väl blivit stort, så finns det ingen förlåtande sida hos mig, inför mig. Oresonlig.
Jag är då skräp helt enkelt.
Men å andra sidan, så kan jag må jävligt bra, bättre än jag mår, då jag stundtals inte har någon egoångest, så som det varit de senaste åren.
Jag blir liksom öppen, vidöppen för intryck, känslor och andra människor.
Jag är empatisk och inkännande.
Jag är sexuell.
Jag reagerar på känslor, både andras och mina.
Och det är positivt då, jag lever och känner fullt ut.
Jag gillar det. Att vara människa med allt vad det innebär.
Allt jag känner gör mig kreativ och kreativitet ger mig utlopp.
Och det är som, för att jag ska kunna vara så, som jag vill vara, de positiva sidorna så måste tydligen det där som inte är fullt lika kul också få vara närvarande.
Har dock börjat jobba lite på det, nu då jag börjat förstå, att ångesten har en rot, något jag måste bearbeta och bli vän med.
Jobbar för att få en balans som är acceptabel, där jag kan få finnas fullt ut känslomässigt utan att slås ner onödigt ofta.
Lite ångest kan jag hantera, så länge doserna är små.
