Jag är inte dum, jag har bara otur då jag tänker...

Idag skäms jag.
Jag skäms för att jag är jag och för att jag funkar som jag gör, stundtals inte alls alltså.
Borde verkligen skaffa den där tröjan med texten "Jag är inte dum. Jag har bara otur när jag tänker."
Skulle kunna mörka och inte erkänna ett skit men eftersom det ju är jag så måste jag ju även flasha med mina tillkortakommanden...

Jag har under det här året som arbetande småbarnsmamma, inte en enda gång meddelat försäkringskassan då jag varit hemma för vård av barn.
Och varför inte det????
Ja, det kan man verkligen fråga sig.

Jag har trott, jag har verkligen trott, att det regleras via jobbet.
Varför jag inte har fått/skaffat mig rätt information och vad det är som gjort att jag missat just det här viktiga, har jag inte den blekaste aning om.
Och jag har heller inte funderat nämnvärt eller orkat räkna på varför jag har så lite pengar ibland...jag vet, det är helt puckat!!!

Har ringt FK idag, handläggaren var inte helt lycklig och tyckte jag borde skriva ett brev och förklara mig.
Förklara min dumhet alltså...men hur gör man det????
Fick henne till slut att vilja skicka mig blanketter, ett för varje tillfälle då jag varit hemma med Saga under föregående år.
Så tydligen så kommer jag nog att få mina pengar trots allt, vilket jag nu bara vill kalla tur.

Så, är det någon som tror mig nu då, att jag verkligen har ett stort svart hål i mitt huvud, där särskilt viktiga saker bara tycks försvinna???

Vikt av tid väger mer...eller nåt...

Har egentligen ingenting att avhandla idag.
Kan nämna att jag har börjat träna, dock har min måsättning att träna 2 ggr i veckan redan spruckit då jag lyckats pallra mig iväg 2 ggr på 2 veckor...
Men jag är ju inte värre än att jag kan bättra mig.

Det är i alla fall väldigt skönt att träna och sedan krypa in i bastun och låta tankarna flöda fritt.
Jag känner att det är ett bra sätt att skapa mig tid på, sån där tid som jag har så svårt att ta även om jag ibland har möjligheterna.
Jag har ju en tendens att bara stressa, inte för att jag alltid har bråttom utan det är mer en inre stress som gör att jag rusar och är tokeffektiv.
Antingen det eller så sitter jag på soffan och stirrar in i tv:n utan vare sig mål eller mening.
Gillar inte det.
Ett litet mellanting för mig vore bra, inte bara PÅ eller AV.
Och om jag nu ska vara PÅ så skulle jag vilja vara det på ett mera kreativt vis, inte så jävla "duktig" hela tiden.
Världen rasar säkert inte av att jag skulle skita i vissa saker ibland, att jag inte skulle hämta Saga från dagis 20 minuter tidigare varje dag än jag behöver.
Men å andra sidan så får jag ju stressa mer runt middagen om jag inte hämtar henne Direkt efter jobbet. Skit samma...nu tappar jag ju tråden här...

Har man inget att avhandla så skaffar man sig :)

Det är faktiskt nästan aldrig synd om mig...

Hade ett samtal idag med en kvinna och jag blev lite konfunderad.
För tydligen så har det till alldeles nyligen varit synd om mig.

Så här gick konversationen.

Jag; Jag målade mitt kök igår.
Hon: Gjorde du?
Jag: Ja
Hon: Själv?
Jag: Ja
Hon: Kan du det?
Jag: Eh...Ja!
Hon: Men din man då?
Jag: Jag har ingen man...
Hon: Åh, du är ensamstående, då förstår jag att du gjorde det själv...Stackars dig!!!
Jag: Det är inte synd om mig.
Hon: Inte???

2 saker bekymrar mig lite i det här...
Det första är, varför det skulle vara helt omöjligt att jag som kvinna skulle måla ett rum även om jag hade en man?
Och det andra är varför det per automatik är synd om en om man är ensamstående?

Hmmm, 3 saker blir det faktiskt.
Jag outade mig inte o sa att jag visst inte är ensamstående, jag lever med en kvinna...och det av den enkla anledningen att om man redan har gammaldags värderingar som talar om vad man som kvinna och vad man som man ska göra så är man säkert inte helt ok med att en flata jobbar på skolan och spenderar alla läsårets dagar med hennes dotter.
Fördom från mig, jag vet men det kom bara över mig där och då...så jag, jag förnekade inte att jag skulle vara ensamstående.
Och det kanske är det mest störande av allt.

Uttråkad mamma bloggar från sängkanten

Jag har helt klart tröttnat på att natta Saga hur länge som helst ibland.
Vet att det kanske inte är det optimala det jag nu gör men, jag tror heller inte att hon får några framtida men av att jag sitter vid hennes fotände med lapen i knät och internettar mig.
Hellre det än en mamma som efter hon berättat saga, ligger och blir halvirriterad(läs helirriterad)för att hon har dåligt tålamod med vissa nattningsfasoner.
Och faktiskt så funkar det här bättre, hon ligger faktiskt still, utan att köra viljornas kamp med sin mamma än om jag ligger bredvid.

Så, alla vinner ju, hon får sin sömn och jag behåller min sinnesfrid...

Här och nu. Stort och starkt.

Lite tankar bara om kärleken till Saga, kärleken till Miriam och kärleken till livet.

Jag har det så himla bra just nu.

Saga, så stor, stark, liten, fin och helt underbar. Min lilla skapelse av kött och blod och tror jag,  med ett hjärta av renaste guld.

Miriam, som älskar mig, mot alla odds känner jag ibland. En småbarnsmorsa med för lite tid och för lite ork nästan jämt, det kan ju inte vara så kul.

Men, jag kanske är en alldeles underbar person...totalt lovable så hon bara inte kan låta bli. Troligtvis inte men hon verkar ju ta mig för den jag är.

Och efter år av famlande bland män(ja, innan jag förstod mitt eget bästa) och kvinnor, några väldigt seriösa relationer men desto fler oseriösa har jag haft, ja då står hon här och här vill jag att hon stannar.

Och jag har plötsligt ändrat karaktär, jag har inget behov längre av att söka, vare sig bekräftelse, kärlek, sex eller mental attraktion någon annanstans. Blicken har slutat flacka och jag ser rakt in i ögon som möter mina, som ser och stadigt möter min.

Jag saknar liksom ingenting. och det är ovanligt, brukar sällan känna mig i fas med var jag är, ständigt sökande efter kickar, som får mitt blod att pulsera. Och min tanke att flöda.

Stannar till här, tittar på min egna lilla familj, mina vänner och mig själv. Och här står jag liksom stadigt.

Snabbgenomgång av december eftersom jag inte klarar av att uppdatera regelbundet.

Mycket sjukt har det varit i december, början var bara sjuk, några dagar i mitten var friska o sen drog det igång igen.

Spelningen på jobbet var sjukt rolig, nervös som få men sjöng till slut som om jag inte gjort annat, sen hur det lät det blev helt plötsligt sekundärt. Men snälla personer har sagt att det var bra, så jag väljer att tro..*ler*

Kom hem på natten o svamlade om att jag var en stor rocker...hehe, I wish...

Julen kom och med den kom vattkoppor, massor med vattkoppor.

Överallt var det kliande röda prickar som inte alls gjorde det lätt att vara ett litet skrot.

Det som var positivt med dem var att jag fick fira jul med Saga, som egentligen skulle åkt till Ljusdal med pappa J.

Planerat flyttlass blev försenat pga av sjukdom men nu, väldigt snabbt men inte en dag för tidigt, så har Miriam och hennes saker flyttat in på riktigt.

Förutom att hon är min blivande fru så äger hon ett mickstativ. Man kan ju bli lycklig för mindre...*ler*

Gott nytt år alla!