Uppdatering från smitthärden

I skrivande stund sover två skönheter i min säng och jag är irriterande nog vaken, trots att jag är hemma från jobbet och vabbar.
5.40 vaknade jag av något som har med Tant Röd att göra, mer tillägger jag inte om det. Mer än att hon är jävligt irriterande just nu.
Saga har varit sjuk sedan i onsdags, snart en vecka och jag har gett mig den på att senast på torsdag ska hon vara frisk och infinna sig på dagis för Luciafirande. Kan för mitt liv inte tänka mig att missa henne i tomtedräkt, tillsammans med de övriga godingarna på dagis.

Själv måste jag också bli frisk inom kort, veckan som gått har bestått av ömsom ögoninflammation, sprängande huvudvärk, mensvärk och nu halsont och en rinnande näsa.
Tisdagen som kommer, julfest på jobbet och jag, som tycks ha slagit något hårt i huvudet har gått med i det nystartade husbandet på jobbet och vi har vår första spelning.
Prestationsångest och scenskräck har jag ju så jag ser detta som terapi men sen måste jag ju säga att vi har jävligt skoj när vi repar.
Men att repa och sen faktiskt stå och sjunga för alla arbetskamraterna, det är helt skilda saker och jag hoppas jag inte crackar.
Har dock en liten förhoppning och tro på att det kanske kommer att gå skitbra!

Håret mamma, håret...

Saga börjar bli en "riktig" liten tjej, allt är fint, skorna, kläder och håruppsättningarna som hon ska ha nu.
Hon tittar sig i spegeln och blir lycklig över tofsar i håret.
Synd för henne bara att hennes mamma inte får till några snygga...

Lite av min sanning som får stå för mig...

Jag var i kyrkan igår, adventsfirandande med skolan.
Jag gillar kyrkan, eller rättare sagt jag gillar kyrkorummet, det fyller mig med lugn och med eftertanke.
Sen gillar jag inte allt som kyrkan står för, som begrepp.
Så här är bara lite tankar som ploppat upp, inte alls meningen att uppröra någon utan bara tankar.
Anledningen till att jag känner mig lite manad att skriva så är att det ju ändå är ett lite känsligt ämne och att det igår på nyheterna talades om en brittisk lärarinna som åkt in i fängelse för att hon döpte en nalle till Mohammed.
Och det är lite det allt handlar om. En icke-tolerans och en överkänslighet då det kommer till att diskutera trosinriktningar och alla människors rätt att känna och tro olika.
Att inte pracka på varandra sanningar som inte är deras egna.

Jag är inte kristen men jag tror på en Gud.
Jag är inte muslim men jag kan köpa Allahs eventuella "existens".
Och jag tror, att om det finns en Gud, så är det en och samma, tror inte att det sitter fler "där uppe", som tjafsar om vem som är den rätta, det är bara vi som döpt han/hon olika.
Jag brukar kalla mig själv för halvbuddist.
Jag tror på mycket och utan att känna mig som ett stort ego så tror jag mycket på mig.
Jag tror på spöken, andar och änglar.
Jag är troende på mitt eget vis, tror att man kan plocka ihop de andliga delar man vill, dom som passar och bygga ihop sin alldeles egna religon.

Jag tror inte på bibelns riktighet, eller koranens för den delen, tror inte för mitt liv att man kan kan läsa de böckerna, säga att orden är från Gud eller Allah, tolka fritt för att sedan leva efter dem, värdera hela livet och andra efter sina tolkningar och särskilt inte om det är någon annans, kanske nedärvda trosuppfattningar.
Inte heller tror jag att det är nyttigt att leva efter det som man kanske tolkar som gott där ur, hur man ska vara för att leva rätt, och riktigt.
Inte om man gör det bara för att det står där.
Vad hände med människans sunda förnuft och möjlighet till att fritt välja?

Jag tror att människor skulle vara mer benägna att handla rätt om man använde sig av sitt eget samvete istället för att lägga över ansvaret på Någon Annan.
För i slutändan så är det ju den enskilda individen som utför handlingar, även om de gör det i någon annans namn.

Skulle önska mig mer tolerans i världen, för att ha en tro eller att inte ha det, måste ju rimligtvis vara något man finner inom sig som i sådana fall passar just den enskilda individen och dennes sätt att leva.

Nä, mycket svammel, skulle kunna hålla på att skriva hur länge som helst om det här men besparar er nu...*ler*

Vattenlek

En utmaning med förhinder...

Jag blev för ett tag sen utmanad av Annelie att skriva 7 sanningar om mig själv i min blogg för att sedan utmana andra...nu efter lite påtryckning av Nadja så satte jag mig ner och funderade.
Grejen är att jag inte vet jag ska skriva, vad har jag egentligen för hemligheter, egenskaper som jag inte visar?
Jag vet inte, så jag bollar lite tillbaka till Annelie och till vem som helst som känner mig, att skriva sanningar om mig här, så får jag lov att dementera eller samtycka.
Men snälla, särskilt till Annelie, håll det hyfsat rumsrent...*s*
Efter det antar jag utmaningen och skickar den vidare...

Så...shoot!

Under utveckling

Jag har börjat berätta en påhittad saga för Saga varje kväll.
Jag ligger bredvid henne och berättar och under kvällarna som gått så har den utvecklats lite varje kväll.
Det slutar alltid med att jag stoppar om henne, ger henne en puss och hör och häpna, lillskrot ligger kvar och somnar själv.
Det har inte hänt på länge.

Har i alla fall skrivit ner den, den är dock inte helt klar och den saknar helt klart en röd tråd.
Men så har jag ju aldrig försökt mig på att skriva något påhittat och fantasin, ja den blev man väl av med i takt med att man började högstadiet någon gång.
Oavsett om någon är intresserad eller ej av mitt dravel så lägger jag ut den i alla fall.
Som med alla andra ord som hamnar här...*ler*

En saga till Saga

Det var en gång ett litet Skrot, som bodde uppå berget där hallonen gror.
Mitt i skogen i en glänta, precis där solen lyste igenom stod en liten stuga.
Varje morgon då Skrot vaknade tittade hon ut från sitt fönster och såg allt det vackra och det som för henne var magiskt.
Mellan träden, stenar med mossa som i morgonsolen och daggen blänkte som guld, grönt guld om det nu fanns.
Och överallt, röda, söta, alldeles nya härliga hallon. Även om hon så ätit dem alla dagen innan så var där alltid nya.
Men så var det ju magiskt också.

Och som alltid gick hon ut med en liten korg för att plocka frukost.
Två i munnen och en i korgen.
Två i munnen och en i korgen.
Två i munnen och en i korgen.
Så fortsatte hon tills den lilla korgen var full, liksom hennes mage.

Hennes mamma, en liten, liten kvinna, ja för det är ju bara små kvinnor som får små Skrot.
Dom stora, dom får lite större skrot dom. Inget konstigt med det.
Hennes mamma blev alltid så glad för dom fina hallonen det lilla skrotet kom hem med.

Bakom den lilla stugan gick det en stig, rakt in i skogen, som var full med vackra träd.
Känner man på barken så är den så där skönt skrovlig.
Hård men samtidigt mjuk på något vis.
Och tar man sig tid att stanna upp och luta sig helt nära ett träd, så kan man höra det andas.
Det brukar Skrot göra då hon går där på stigen, luta sig nära, känna med händerna över barken, lägga örat mot och lyssna.
På så vis så blir det aldrig skrämmande där i skogen, träden är ju där som sällskap och fåglarnas kvitter låter ju som om någon kittlar dom.
Då kan man inte låta bli att bli glad. För det blir man ju av kittel.
I alla fall om man är ett litet Skrot.

Vid stigen slut, kommer man fram till en ny liten glänta, där solen lyser lika varmt på huset som ligger där.
Runt hela huset växer det blommor av alla de slag.
Det finns röda, blå, gula, lila och rosa och alla luktar det lika gott.
Den finaste av dom alla är en hög gul blomma, den är så hög att man inte når upp för att lukta.
Men det gör inget, Skrot vet ju att den måste lukta godast av dem alla.
Solros heter den visst, det har momma sagt.
Och den hjälper solen att lysa, det är därför den är så hög och heter som den gör.
Så tror i alla fall Skrot, så det stämmer säkert.

Och där, mitt bland alla de vackra blomsterfärgerna står en lika liten kvinna som hennes mamma.
- Momma! ropar Skrot när hon springer fram och ger henne en stor kram.
Kärleken är här nu.
För Kärleken, det är något hennes mamma brukar kalla henne.

Men någon saknas??? - Var är Boppa? undrar hon, och börjar leta.
Skrot tittar överallt.
I vedbon och garaget.
Hon tittar på soffan och i köket.
Men ingen Boppa.
Hon fortsätter leta, han är ju faktiskt Världens Bästa Boppa, tycker Skrot.
Just därför måste han ju hittas.

Så hör hon något.
Snarkningar från baksidan av huset.
Hmmm, vem kan det vara som ligger och sover så här på förmiddagen?
Hon smyger tyst dit och tittar.
Där är han ju.
Boppa, med boken på magen, sovandes i en fåtölj.

Boppa, viskar hon. Jag är här nu…
Så, äntligen tittar han upp och säger. – Ja, nu är du här, precis som jag önskade.

När nu alla fått sina kramar så bjuder Momma på saft och bulle, för det måste man ha om man ska orka gå stigen tillbaka till mamma och sin egen magiska glänta på berget där hallonen gror.

På vägen tillbaka hem, hör hon träden, hur dom andas, hon hör fåglarna men sen hör hon något mer.
En röst hon känner igen, som ropar hennes namn.

-Pappa, pappa, här är jag, ropar hon och springer rakt in i pappas famn.
Pappa har stora händer, alldeles så där lagom stora och bra att hålla i när man vill gå och småprata på en stig.

Väl hemma, syns mamma, med en stor korg med hallon som räcker till dem alla.
Dom har hon plockat där på berget där hallonen gror.

En trött mammas förlåt

Ibland får jag höra att jag är sådan bra mamma.
Och ja, det är jag väl...försöker i alla fall att vara det, göra mitt bästa för att Saga ska känna sig trygg och älskad.
Jag försöker ha en långsiktig tanke bakom det jag gör, vad jag säger och vad jag ger henne.
Det mesta kommer sig naturligt men ibland blir det galet.

Senaste nätterna som varit så har hon vaknat, inte velat somna om och studsat upp och ner och natten till fredag så fick jag ett tokspel och skällde ut den lilla fina.
Tydligen, fick jag höra dagen efter, så hade hon bara satt sig upp och gnällt 2 ggr under en kort stund.
Men jag hade känslan där i natten att hon hållt på i flera timmar och det var det jag reagerade på. Hela min kropp reagerade och jag fullkomligt exploderade.
Saga la sig ner predvid mig och sov, så visst, jag fick som jag ville.
Men till vilket pris.
Det är inte så här jag vill göra saker. Vill inte utsätta henne för en ilska som inte är befogad och som jag tydligen då, inte kunde kontrollera riktigt.
Ingen tanke med, bara känsla åt fel håll.

Saga var som vanligt dagen efter, hon hade ju såklart ingen tanke på det inträffade men jag...oj, vilket dåligt samvete.

Jag bestämde för länge sedan att jag skulle be om ursäkt till henne om jag någon gång gjorde fel, att det är viktigt att även föräldrar säger förlåt.
Så, det var det jag gjorde i går morse, var henne nära och bad om ursäkt för att jag blivit arg.

Har idag bestämt mig för att mer eller mindre sluta plåta digitalt.
Jag ska släpa runt på min systemkamera som väger mer men tar bättre bilder och jag ska sätta in papperskopiorna jag får i ett album direkt.

I min dator just nu finns massor med bilder, orkar inte räkna dem alla. Det är massor, trots att jag har rensat hela förra årets och slängt de mest kassa.
Jag har skickat efter kopior från jan-aug 2006 och då finns nu resterande 1.5 år kvar.
Hur långt har jag kommit med albumet då?
Jag har satt in tom halva februari 2006 och resten av alla som nu ligger löst, de som en gång låg i ordning måste sorteras.
För är det något jag är pedantisk med så är det ordningen i ett fotoalbum.
Varje kort måste ligga i kronologisk ordning och på så vis bilda som en tidslinje.
En dokumentation av livet. Mitt och numera mitt och Sagas liv.

Innan digitalfotografins intrång i mitt liv så fanns det en viss charm med det här att med spänning skicka in rullen, vänta, få hem sina papperskopior och med glädje öppna upp kuvertet och TITTA.
Jag tittar inte så på bilder längre och det saknar jag.
Inte heller är jag lika bra på att fotografera nu som jag en gång var.
Det saknar jag också.

Men slut nu på saknandet och omstart för förändring av det som går.
Behöver ju inte ens dopaminer till det här men har jag tur så kanske det skapar lite patos...*s*

Världen är full av diagnoser

HAr idag varit på en heldagsföreläsning om ADHD, en mycket bra sådan och som vanligt en påminnelse om hur man bör arbeta.
För man glömmer jämt, särskilt när känslorna tar över och man slutar att tänka.
Det händer ju titt som tätt att man blir frustrerad och förbannad och oftast då är det ju för att man själv saknar redskapen.
I en perfekt värld skulle det inte hända och jag och alla mina kollegor skulle även vi vara perfekta och goda pedagoger med en ängels tålamod.

Men vad jag skulle komma till, det som ofta händer när jag är på föreläsningar är att jag börjar analysera, inte bara mig själv utan även andra brukar råka ut för min amatörutredning som ju såklart är fel.
För grejen är ju, att allt som dessa, barn och vuxna med diagnoser kan tänkas ha, så ingår det ju i det mänskliga spektrat, bara mer eller mindra förstärkt hos de som verkligen besitter syndromen.
Men vi har nog alla en släng av det av det varav igenkänningsfaktorn.

Kärlek 2

Kärlek

Brukar prata med Saga på kvällarna, då jag lägger henne.
Jag ligger nära, tätt intill och pratar viktiga saker. Ofta rör det kärlek, att hon är älskad, inte bara av mig utan av så många andra människor.
Det är jag, hennes pappa m.fl och jag rabblar dem alla.
Alla som älskar henne får en plats i dessa samtal.

Det känns helt rätt att göra så här.
Dagligen ger jag henne ju min kärlek men jag vill att hon ska få en grundtrygghet och i längden en vetskap om att hon inte är ensam.
För den känslan kommer ju komma över henne då och då under årens lopp, som för alla.
Och jag har fått för mig att det jag ger henne nu i det här, är något som hon bär med sig.
Kanske har jag fel och kanske är jag bara övermammig...men det gör inget för det är mysigt medan vi gör det oavsett...

Tyst.
Lägenheten blev plötsligt tyst. Saga sover och tröttheten höll även på att till slut även däcka mig.
Men tanken slog mig ju då, att jag kan ju inte slösa bort Min tid på att sova, särskilt inte klockan 19.30.
Så här ska nu plockas leksaker och dammas en stund, bara så att jag kan få vakna upp imorgon och det är rent, en lite stund i alla fall.
För det tar ju faktiskt Saga bara några minuter så är det ju saker överallt igen.
Är fascinerad över hur fort det går, jag ser henne ju då hon gör det men jag greppar ändå inte hur mycket hon hinner stöka till.
Om jag skulle plocka i samma takt som hon stökar ner så skulle jag inte få göra annat.
Och det där med att städa, det gör hon nästan bara på dagis. Jag försöker men vissa strider får man helt enkelt släppa, även om jag gör det motvilligt...

Dagen i övrigt då...Broutflykt till kompisen Charlie och lillebror Amadeus.
Trevlig dag med trevligt sällskap.

Helgen som var, hon den där söta, hon som alltid är glad, visst egensinnig och envis men nu jäklar så fick jag så jag teg.
Ett trotsmonster utan dess like, eller är det bara så att jag är känslomässigt engagerad i just mitt trotsmonster som gjorde helgen helt galen.
Ett litet nej, rör inte den, hjärtat och hon förvandlades.
Blomkrukor flög, slag, bett och tårar.
Ilska utan dess like. Och jag blev ställd.
Har alltid vetat på något vis, känt inom vad som är rätt just nu, i situationen som var men nu fick hon mig i gungning.
Och då söndagen kom var hon trött och jag var trött och en liten del av mig tog det löjligt nog personligt.

Lite, lite snuvig som hon var vabbade jag, kände efter lite extra på pannan hennes och konstaterade att lite, lite feber har hon nog.
Ville i alla fall att hon skulle ha det, så att det på något vis skulle vara legitimt.
För vabbar ja, det har i alla fall inte jag gjort utan en konkret anledning tidigare.
Men jag tycker nog att är hon trött så är hon och tempot på dagis är högt.

Så måndagen kom och jag ringde mamma, inte en dag till ville jag vara ensam med henne(och ja, jag älskar henne högst men nu var jag slut).
Landet tid var det bästa vi kunde ha skapat oss, tre dagar där och vi är någorlunda på spåret igen, hon och jag.

För nu i alla fall, jag anar att det här bara var något slags förstadie till det som komma skall.

Avslutar med stolthet...
Bokläsning och toalettsittande resulterade idag för första gången i något alls och då blev det nummer 2..*bonk,bonk i mammahjärtat*

Motvilligt uppdaterar jag.
Ja, egentligen så vill jag ju men jag har ju så svårt med ORDEN numera,vet en massa ord jag har svårt med just nu, därav problem med mitt skrivande.
Framför allt så är det ju ordet PATOS som saknas, de som känner mig väl, börjar väl tröttna lite på att höra tjatet om det men vad kan jag säga...
DOPAMINER är bra för mig har jag börjat förstå, ett hallelujahormon som har kreativitet som bonus. GIVE IT!!!
Och...dopamin hör ihop med det manliga könshormonet testosteron, så min lilla gissning är ju att min manliga sida minskats sedan jag genomgick en simpel graviditet och födde barn, ammade och helt enkelt blev mamma.
Och visst, saknar jag inte lite generande hårväxt precis under naveln i form av en liten raggarrand(haha, den där som ingen fick se och inte trodde jag hade...)
3 hårsrtån istället för det för mig normala 5.
Ha kakan, äta kakan. Ja tack!
Jag har väl aldrig för mitt liv bara nöjt mig...men...kruxet är ju att dom här dopaminerna inte är helt lättskapade på egen hand. Krävs mer liksom än att bara vilja.

Mer bilder

Sommar utan skrivna ord

Tanken var ju att jag skulle uppdatera här jämt, mitt mål var varje dag eller åtminstonde varannan men ja, det är väl som med de flesta andra saker jag ska göra...allt som ofta blir det helt enkelt inte gjort.

Kör någon slags sammanfattning av månaderna som gått.

Semester...Som alla vet så regnade den ju bort, ingen ide att gnälla över det nu, då regnet fortfarande strilar utanför fönstret, fast det nu är höst och helt brukligt.
Bara att gilla läget och inse att det blev inte mycket till sommar, badande, picnicar och allt annat som hör till.
Många sköna dagar på landet blev det ändå.
Familjen, alla dom som står mig och Saga närmast har det blivit mycket umgänge med och alla har fått nya namn av Saga.
Momma och favoriten Boppa (mormor och morfar Bosse), Im och Ias (kusinerna Tim och Tobias).
Det är vi som har varit på landet som någon slags konstant enhet för att sedan utökas stundtals med släkt, vänner, hundar och någon enstaka soldag.
Mycket liv och rörelse men det är då Saga trivs som bäst, jag själv, ja, jag föredrar nog lite mer lugn och ro...men en nöjd Saga är ju som bekant en glad Saga och om jag får för mycket lugn och ro, ja, då är Saga miserabel och lugnet tar slut snabbare än jag hinner få det så det är lika bra att inte sräva för mycket efter det.

En Pride har åter passerat, i år med mig som min egen huvudperson.
Efter att förrförra året varit gravid och förra året vara en ammande småbarnsmamma med ständigt sällskap, så såg jag i år fram emot spektaklet med nyvunnen frihet.
Saga hos pappa J längre än någonsin tidigare, 4 dagar som var mina att berika med vad jag än behagade.
Och behagade det gjorde jag.
Intensivt och roligt, vänner, musik, en och annan öl.
4 dagar, då jag tog chansen att bara vara jag...
Träffade min blivande fru också på lördagen...plötsligt var hon bara där och ja, hon har fortfarande inte gått hem höll jag på att säga men det är klart hon har...*s*
Men hon dyker upp allt som ofta och skapar sig en plats här i mitt liv.
Var helt övertygad om att allt som hade med någon slags seriös relation att göra, fick lov att vänta, jag har ju vare sig tid eller ork...
Men...hon är välkommen. Mer än så...

Åter till Saga kanske, mitt ordbegåvade barn...pratar hela tiden och jag vet att det i framtiden kommer bli svårt att någonsin få tyst på henne.
Måste berätta att för två veckor sen så sa hon sin första 3-ordsmening.
Kanske inte det mest positiva som uttrycktes men hon sa..."Du är dum"! 2 ggr på samma kväll då hon inte fick som hon ville...*s*
Jag reagerade inte så mycket på orden i sig utan tyckte mest det var komiskt och kunde inte låta bli att bara bli så sjukt stolt som bara en mamma kan bli av en 3-ordsmening.
Samma kväll igen drog hon till med 4 ord..."en gubbe där uppe"...

Hon är rolig det lilla skrotet, börjar bli så stor, så klok och så fantastiskt kärleksfull.
Men också fantastiskt envis med en vilja av stål och jag har fullt upp med att hålla jämna steg med hennes känsloskiftningar.
Dr Jekyll och Mr Hyde i minitappning...

Kort dag på jobbet, inte mycket alls att göra dessa dagar då vi nästan slåss om arbetsuppgifterna.

Hämtade Saga på dagis redan vid 13 så bar det iväg till Bro för husesyn, bebisinspektion, lek och bad för Saga och Charlie o fika för Emelie och mig...

Skönt oxå att slippa laga middag, är så jäkla trött på att laga mat, att jobba, hämta på dagis och slänga mig på spisen. Tråkigt och jäkligt rutinbundet.

Förvisso jobbar ju på en särskola och borde vara indoktrinerad med rutiner vid det här laget men det passar inte mig personligen särskilt bra att vara inrutad.

Torsdag imorgon och ja, sista arbetsdagen innan semestern...Känns det skönt månne??? Japp.

Och för att tänka som en egomor så är jag jäkligt nöjd med att även börja semestern med en helg då Skrot ska vara hos sin pappa och mysa...

Hon må vara bra och fin och hur högt älskad som helst men ja, lite tid med mig är mig väl behövligt nu...

Vi brukar ju vanligtvis ha en lång, utdragen kamp då det är dags att sova men idag ja, då slutade det så här efter ca 30 sekunder...

Då försvann håret till slut...

Då tog jag då mod till mig idag och gick in till första bästa frisör...borde ju ha vänt efter ett tag, då hon är alldeles för på, alldeles för ja, jag vet inte, barnovan kanske och med överdrivet gullande och nypande(!!!!)i kinderna, ni vet så där som gamla tanter gjorde förr.

Nu hade hon ju då redan börjat...sen ringer telefonen o hon pratar en stund, när hon lägger på ringer det igen och då pratar hon en stund till som om 1.5-åringar är gjorda av tålamod och tycker att det är kul att klippa håret...

Sen tar hon Saga, öppnar en nagellacksburk och målar en nagel!!!! Och jag står där som ett jäkla fån bara, trodde liksom inte hon skulle göra det, och undrar varför jag inte bara ber henne hoppa o skita.

Saga var inte road av något av ovanstående och håret blev inte riktigt som jag ville ha det.

Och ja, jag ångrar mig.

Hon får vara långhårig med ostyrigt, spikrakt hår som blir härligt tovigt då hon kladdar in mat i det, det gör inget...

Har sparat en tofs, känner mig smått löjlig och förstår inte riktigt varför det är viktigt.

Men viktigt det är det!

Klockan är nu 06.56 och jag ska gå och jobba, vilket känns alldeles underbart efter svinkoppor.

3 dagars VAB och en helg och det känns lite som att jag ska till jobbet och vila upp mig.

Solen skiner över Sollentuna denna dag, Saga mår bra och jag mår bättre...

Social dag

Nu var det helt klart på tiden att träffa Nina, alldeles för länge sedan sist.

Åkte ut till Bullandö för en lunch på marinan och fångade upp solen på vägen som lyst med sin frånvaro hela morgonen.

God mat och fint att ses igen...

På vägen hem, våldgästade vi Nadja och alla barnen, vilket också det var på tiden.

Saga som är en liten bitare men tidigare bara vuxna personer, förutom en dag förra veckan då hon hade bitits på dagis, var helt galet bitsugen idag och jag tror samtliga barn fick känna på hennes tänder. Aj, aj, vad sjutton ska man göra??? Finns det några bra knep för att få bort det eller är det bara en fas? Vill i alla fall inte ha ett bitande barn...men, det kanske man inte får välja...

Förutom idogt bitande så var det en trevlig eftermiddag, tiden rann fort iväg och jag som bara skulle stanna till en snabbis...*ler*

Mamma, pappa, barn...

Mycket trevlig dag med familjekänsla.

En småfebrig Saga och en tillfälligt invalidiserad pappa J, det till trots så blev det långpromenad inne i stan, med lekplatsbesök och lunch och med föräldrar som diskuterar förhållanden, de som vi kanske vill ha, svårigheterna och möjligheterna kring det.

Är ju ändå så, att tid som finns, den går i första hand till familjen, energin, den går i första hand till Saga.

Tanken finns dock på Henne, hon som någon gång kommer att bli delaktig och ingå.

Tror hon kanske finns, bara inte än på ett tag...

Svinkoppspizza

Ja, det blev den döpt till idag, mest bara för att jag var uttråkad...

Saga och jag gjorde pizza till middag och lilla hon var högst behjälplig.

I övrigt har det som sagt varit en rätt trist dag, då vi mest går upp i varandra o stöter och blöter, det är ju inte så många som vill leka med oss, jag och min vandrande smittohärd till dotter.

Tror dock vi har har haft tur, en enda koppa, det kunde definitivt ha varit mycket värre och Saga hade lätt kunna blivit misstagen för en alien...

Lilla fina hon, tänkte jag skulle klippa henne igår, själv...men jag ångrade mig såklart.

Har så svårt att slita mig från hennes hår, det är ju det första bebishåren och ja, jag är medveten om att jag är löjlig men håret får lov att hållas åtminstonde några dagar till, tills jag har bearbetat det hela...*s*

Hon är fin.