Inte för att jag vill vara en tråkig, snart medelålders kvinna...
Men, vissa saker irriterar skiten ur mig.
Var och så Mamma Mia igår kväll. Riktigt bra var den, men jag tror att min upplevelse av den kunde varit bättre om det inte på min högra sida suttit en kvinna som promt skulle sjunga och som promt skulle upprepa dialogerna.
Hon kunde hela texterna och sjöng med i varenda låt.
Efter en halvtimme vände jag mig mot henne och bad henne trevligt om hon kunde sluta sjunga?
Visst, kunde hon det. I en kvart eller så, märkte jag att hon ansträngde sig.
Sen var hon igång igen.

När sen filmen var slut så vänder hon sig till mig.
"Ja, du får ursäkta, men jag ÄLSKAR verkligen dom här låtarna, det är därför jag sjunger med"
Ja, jag märkte det, under Hela filmen, svarade jag, med en smått cyniskt tonfall...

Men alltså, har hon bara några hjärnceller hemma...hon hade lika gärna kunnat prassla med massa godispapper, pratat i mobil eller setat och diskuterat världspolitiken högt och ljudligt. Jag skiter väl i vilket. Och jag skiter i om hon älskar låtarna, vem gör inte det?
Det är ju Abba liksom...

Nix, nog om detta, popcornen var ju goda i alla fall...