Hänger ut mig själv för en stund

Vill så gärna skriva här nu men det enda jag vill skriva om är det jag just nu, är rädd att prata om.
Shit, jag vill ju inte ens tänka på det.
Ändå är det det som mest upptar min tänkande tid nu.

Prata om, skriva om…same, same but different.
Men bättre än tänkandet i vissa lägen.

Mina psykbryt har nu fått sin diagnos, anade det, sökte för det men gillade inte att få det bekräftat.
Panikångest.
Har lite svårt att acceptera det.
Jag! Panikångest.
Tycker det är löjeväckande faktiskt och anser mig bättre, starkare än så.
(Ursäkta, ni andra som kanske har det, menar inte att ni är svaga).
Det är liksom inte likt mig att inte ha kontroll över mina egna känsloutspel.
Att inte orka.
Fast å andra sidan kanske det är just därför.
Någonstans kanske det måste ta stopp.

Ångest? Har du haft det tidigare frågade läkaren.
Nääääää, sa jag och kom inte på förrän senare att jag ljög mig blå.
Är det något jag haft stundtals genom åren så är det väl just det.
Har bara inte sett det riktigt så.
Lite som att det vore ett normaltillstånd, att det är som det ska, att titt som tätt sjunka rakt ner innan det är dags att kravla sig upp igen.

Så jag, som inte ens känner mig deprimerad, är nu satt på antidepp.
Och är det något jag har fördomar om, så är det antideppresiva mediciner.

Funderar över biverkningar men är ändå nyfiken nu.
Hur känns det sen???