Jag har haft en riktigt dålig dag idag.
Stressande som fan på jobbet, hinner inte ta rast och behöver ha alla sinnen på helspänn Hela tiden.
Har varit gråtfärdig flertalet gånger idag, för att jag har stressfaktor noll och har nu i en och en halv vecka knappt hunnit sitta ner i ens fem minuter per dag.
Så hur blev det här då??
Jo, jag bröt ihop idag på dagis.
Jättebra! Verkligen!
Jag som älskar att fälla minsta lilla tår så någon annan ser...
Och löjligt är det dessutom. Men droppen rann liksom bara över. Kunde inte hejda det även om jag ville.
Saga ville inte gå hem och satte sig rejält på tvären då skorna skulle på.
-Mamma får inte hjälpa mig!!!
Nä visst, sa jag, men sätt på dig skorna själv då.
-Jag vill inte!!!
Nä, men då hjälper jag dig.
-Inte du!!!! medan hon slängde skorna genom rummet
Tar då såklart det älskvärda barnet i knät för att faktiskt hjälpa henne på med skorna så att vi kan få gå hem.
Det var omöjligt, hon skruvade sig och blev hal som en ål, hysteriskt skrikande...SLÄPP NER MIG!!!!!!!
Kände mig som en skitdålig mamma, var precis på väg att ta av henne strumporna, ställa ut henne på gården och låta henne traska barfota hem, vilket ju är en jättemogen reaktion från mig, som faktiskt ska vara den vuxna här.
Men då, helt plötsligt så kommer såklart dagisfröken som inte kan undgå att höra "sirenen" ute i hallen, ser väl att här är en mamma som kommer cracka vilken sekund som helst och erbjuder sin hjälp.
Hon tar in Saga i ett annat rum, får till slut på henne skorna, ut kommer Saga till hallen, sätter sig på golvet och tar såklart av sig skorna.
Det är då det brister för mig och jag går in på barntoaletten, där stolen är minimalisk och sätter mig på golvet o bara gråter.
För jag orkade faktiskt inte mer idag.
Och det tycker jag är jävligt trist, för är det något jag Ska orka med, så är det Saga.
Det är ju bara så.
Hon är det finaste jag har och vad jag än dealar med på jobbet just nu så Ska jag orka deala med henne!
Vill så gärna ibland tro att jag är en supermorsa.
Och det dåliga samvetet kommer krypande så fort illusionen spricker...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Älskling. Ingen kan nånsin känna sig som supermorsa åt en tvååring. Det är klart att du älskar henne över allt, men det ÄR en gräslig tid. Som går över. Låt det vara som det är, och gråt när du behöver! Hon kommer bli bra iallafall. Du styr upp det där med tålamodet 10 gånger bättre än vad jag gjorde med Emma i den åldern, och se, än sitter hon inte i fängelse eller missbrukar.
Finaste kramen!
Vännen. 2 åringar är 2åringar, de kommer fresta vårat tålamod och det KOMMER brista. Inget fel i det.
Man kan resonera som så att man alltid ska orka med dem, men jag tror bara att man kommer närmre att bryta ihop då. Sätter man de kraven passeras gränsen snabbare än vanligt. Självklart blir man påverkad av saker som händer i ens närvaro, du är inte kass för det.
Man får bryta ihop, det har inget med ditt moderskap att göra så tvätta genast bort det där dåliga samvetet! Kram.
Åh, vilken pärs! Men du, klart du orkar med henne, bara inte just då under den där korta episoden i kapprummet, men alla andra timmar på dygnet så är du den där pedagogiska, glada och roliga mamman. Och Saga kommer ändå alltid veta att du älskar henne, även om du bryter ihop. Klart att det är jobbigt, men det visar bara att du är mänsklig... tänk va skönt att man kan vara lite både ock, både stark och svag eller både glad och ledsen och ibland även bestämd samtidigt som man är velig, allt i en härlig kompott lite då och då! :P
STYRKEKRAM till dig
Skicka en kommentar