Såååå jag...

Det finns vissa saker i mitt liv, som aldrig riktigt går som jag vill.
Dels är det ekonomin och sen har vi det här med bostad.

Igår var vi och tittade på en lägenhet i Kallhäll, en hyresrätt, som var som ett litet radhus med en egen täppa.
Vi föll båda pladask för både lägenheten och området, även om just Kallhäll inte är vår direkta drömplats att bo på.
Men, grejen är att vi måste flytta.

Vi stod som nummer 13 och det var inte många som var på visningen så chansen fanns ju i alla fall.
Idag skulle jag få svar.

Blev påmind igår kväll om att det ju faktiskt kanske inte riktigt funkar att låta Saga gå kvar på dagis här i Sollentuna.
Så panik för mig i morse då jag satt och ringde runt till både Sollentuna kommun och till Järfälla..
För Sollentuna gick det bra, men Järfälla sa NEJ!!!

Så, det var bara för mig att ringa bostadskön och avsäga mitt "Ja".
Passade såklart på och fråga hur det skulle gått och ja, vi stod först och vi skulle ha fått den.

Ödets ironi.
Jag vill inte riktigt vara en bitterfitta men det är vad jag varit hela dagen, har ömsom jobbat, ömsom brutit ihop, ömsom skrattat och ömsom gråtit.

Jag försöker nu tänka att det inte var meningen, något dyker säkert upp som vi faktiskt hellre vill ha, som ligger bättre till, både för oss, Saga och för pappa J.
En plats att älska och att bo för samtliga inblandade.

Inte för att jag vill vara en tråkig, snart medelålders kvinna...
Men, vissa saker irriterar skiten ur mig.
Var och så Mamma Mia igår kväll. Riktigt bra var den, men jag tror att min upplevelse av den kunde varit bättre om det inte på min högra sida suttit en kvinna som promt skulle sjunga och som promt skulle upprepa dialogerna.
Hon kunde hela texterna och sjöng med i varenda låt.
Efter en halvtimme vände jag mig mot henne och bad henne trevligt om hon kunde sluta sjunga?
Visst, kunde hon det. I en kvart eller så, märkte jag att hon ansträngde sig.
Sen var hon igång igen.

När sen filmen var slut så vänder hon sig till mig.
"Ja, du får ursäkta, men jag ÄLSKAR verkligen dom här låtarna, det är därför jag sjunger med"
Ja, jag märkte det, under Hela filmen, svarade jag, med en smått cyniskt tonfall...

Men alltså, har hon bara några hjärnceller hemma...hon hade lika gärna kunnat prassla med massa godispapper, pratat i mobil eller setat och diskuterat världspolitiken högt och ljudligt. Jag skiter väl i vilket. Och jag skiter i om hon älskar låtarna, vem gör inte det?
Det är ju Abba liksom...

Nix, nog om detta, popcornen var ju goda i alla fall...

Hon är min...

Var på skansen med henne och lillskrotet idag; och jag kände mig stolt över att jag hade henne vid min sida.
Och att jag nu bär hennes ring...

Livet på landet

Slutet av maj, början på juni, har äntligen fått in bilderna på datorn.
Min kamera badade sist vi var på landet; Miriam ramlade och slog sig på en brygga; min kamera i fickan; nederdelen av kroppen i vattet.
Nu har jag idag fått en ny, likadan kamera. Tack Miriam!
Och bilderna går nu att se.

5 dagar kvar...

Sen lever jag ett lite mindre syndfullt liv...*ler*

Glömde för en stund att jag varken var vare sig 18 eller ickerökare!

Vårfest på jobbet.
Har idag varit ute mest hela dagen.
Trodde jag var för gammal för grupptryck men så var inte fallet.
Har idag spelat både brännboll och fotboll.
Den årliga prestigematchen.
Elever vs personal.

30x30 minuter + 5 minuters övertid innan det blev straffar.
Och...dom vann!
Det var en tokjämn match som dom vann med all ära.

Men alltså, det var ju grymt varmt och skitjobbigt att röra sig i den värmen, för att inte tala om vad min kondition tyckte.

Men...jag har lovat friskprofilsmänniskan på jobbet att sluta röka i höst. Och det är faktiskt dags nu.

Ibland förändras människor.

Jag var på jobbfest igår, en mycket trevlig sådan.
Men det är dom alltid.
Är både glad och tacksam över att jag har ett jobb där det finns så mycket bra folk!

Men, men...timmarna gick igår och folk droppade av tills vi bara var ett litet gäng kvar som kanske inte var helt spiknyktra längre.
Och det är då det händer, någon som jag faktiskt brukar tycka är trevlig, börjar bete sig rätt puckat i mina ögon.
Inget ovanligt i det som händer och det är heller inte första gången.
Men jag måste säga att jag är lite trött på medelålders heterosexuella kvinnor som helt plötsligt, då dom är onyktra ska börja flirta med mig och insinuera på ett taffligt vis till sex, bara för att jag råkar vara den enda flata som finns i närheten.
Och nej, jag tänder inte på alla kvinnor, jag har urskiljning och jag är heller inte dum i huvudet.
Vilket det känns som om dom tror.
Och jag är heller ingens försökskanin.
Varför skulle jag överhuvudtaget vilja ens hångla, ännu mindre ha sex med någon som dels är så full att dom blir taffliga och dels faktiskt inte har någon erfarenhet alls.
Skulle inte tro det.
Smått undervärderad är jag då faktiskt.

Sen var det en diskussion mot slutet av kvällen där bl.a ovanstående kvinna deltog i.
Den gick ut på att man inte kan tala om för sin partner vad men vill ha i sängen.
Jag råkade ju då säga att då får man väl skylla sig själv.
Haha, det skulle jag aldrig ha sagt!!!
Vilket liv det blev.
Men faktum är att jag tycker det.
Det Måste vara högt i tak i ett förhållande, man måste kunna säga, drömma, tänka och fantisera och man måste få leva ut det man vill.
Mina två opponenter tittade på mig som att jag var dum i huvudet och så hade dom mage att säga att det nog berodde på att jag var flata som det var mycket lättare för mig.
Men det har väl inget med sexualitet att göra.
Mer om egenvärde och eget ansvar!