Helgen som var, hon den där söta, hon som alltid är glad, visst egensinnig och envis men nu jäklar så fick jag så jag teg.
Ett trotsmonster utan dess like, eller är det bara så att jag är känslomässigt engagerad i just mitt trotsmonster som gjorde helgen helt galen.
Ett litet nej, rör inte den, hjärtat och hon förvandlades.
Blomkrukor flög, slag, bett och tårar.
Ilska utan dess like. Och jag blev ställd.
Har alltid vetat på något vis, känt inom vad som är rätt just nu, i situationen som var men nu fick hon mig i gungning.
Och då söndagen kom var hon trött och jag var trött och en liten del av mig tog det löjligt nog personligt.

Lite, lite snuvig som hon var vabbade jag, kände efter lite extra på pannan hennes och konstaterade att lite, lite feber har hon nog.
Ville i alla fall att hon skulle ha det, så att det på något vis skulle vara legitimt.
För vabbar ja, det har i alla fall inte jag gjort utan en konkret anledning tidigare.
Men jag tycker nog att är hon trött så är hon och tempot på dagis är högt.

Så måndagen kom och jag ringde mamma, inte en dag till ville jag vara ensam med henne(och ja, jag älskar henne högst men nu var jag slut).
Landet tid var det bästa vi kunde ha skapat oss, tre dagar där och vi är någorlunda på spåret igen, hon och jag.

För nu i alla fall, jag anar att det här bara var något slags förstadie till det som komma skall.

Avslutar med stolthet...
Bokläsning och toalettsittande resulterade idag för första gången i något alls och då blev det nummer 2..*bonk,bonk i mammahjärtat*