Jag är trött nu.
Mitt älskade barn. Hon den söta.
Hon är så konstant trotsig nu och verkar göra sitt allra bästa för att reta sin mamma.
Och jag faller för det och låter henne trigga mig.
Jag vet ju att hon är två och jag vet ju varför hon gör det och jag vet ju att det är naturligt.
Och jag tycker synd om henne.
Det måste ju vara jobbigt att känna det där behovet av att göra allt tvärtom och att leta efter saker som hon inte får göra.
Det måste vara jobbigt att vara liten och vara så arg, för att i nästa sekund bli jätteglad och för att sedan igen vända och vara arg, sur eller ledsen.
Det måste vara jobbigt att vara liten och ur hennes synvinkel, orättvist behandlad.
Ändå så låter jag det komma åt mig.
Har varit hemma nu sedan i fredags med denna lilla trotsfröken som såklart blivit 7 ggr värre för att hon är sjuk och för att hon är uttråkad av att bara vara hemma med mig och inte på dagis.
Jag gissar att även hon vill ha lugn och ro, även hon vill vara glad, även hon vill säkert äta sin mat utan att slänga bestick och mat i golvet för att hon inte får stå på golvet och äta middagen med fingrarna därifrån.
Jag andas nu.
Djupt.
Jag känner mig gråtfärdig då jag sitter här nu och önskar att vi bara kunde få vara glada ikväll, ha kvalitetstid innan det är dags för avfärd till pappa imorgon.
Och ändå, hur jobbiga de senaste dagarna än varit, hur skönt det än ska bli med lite egentid, så saknar jag henne nu redan innan hon åkt.
Det är kärlek.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja, det är kärlek. Själv är jag ju två veckor barnfri men tjatade mig till att hon skulle få vara hos mig mellan ridningen och scouterna idag, som båda utförs på södra sidan stan. Så om en timme får jag passa på att gosa ihjäl henne.
Hoppas hon kryapå sig och blir gladare
De timmarna vi spenderade ihop idag, ägnades hälften åt bråk kring hur man gör en galoppfattning. Ungen har allvarliga besserwisserproblem.
*mutter och kärlek på samma gång*
Men hallå - vilka uppdateringar. Jag har ju missat massor!
Det här med trotsperioder - jadu, det ÄR jobbigt. Och mitt råd är nog lite klyschig, men jag vill ändå säga "välj dina strider"... haha, jag vet - det är inte lika lätt som det låter! :D
Men du, tack för gratulationer - det känns hemskt bra... och jag kan säga att min självkänsla är på topp nu för jag hade även ett annat jobb på gång där de blev väldigt besvikna över att jag tackat ja till detta. :)
Skicka en kommentar