En saga till Saga

Det var en gång ett litet Skrot, som bodde uppå berget där hallonen gror.
Mitt i skogen i en glänta, precis där solen lyste igenom stod en liten stuga.
Varje morgon då Skrot vaknade tittade hon ut från sitt fönster och såg allt det vackra och det som för henne var magiskt.
Mellan träden, stenar med mossa som i morgonsolen och daggen blänkte som guld, grönt guld om det nu fanns.
Och överallt, röda, söta, alldeles nya härliga hallon. Även om hon så ätit dem alla dagen innan så var där alltid nya.
Men så var det ju magiskt också.

Och som alltid gick hon ut med en liten korg för att plocka frukost.
Två i munnen och en i korgen.
Två i munnen och en i korgen.
Två i munnen och en i korgen.
Så fortsatte hon tills den lilla korgen var full, liksom hennes mage.

Hennes mamma, en liten, liten kvinna, ja för det är ju bara små kvinnor som får små Skrot.
Dom stora, dom får lite större skrot dom. Inget konstigt med det.
Hennes mamma blev alltid så glad för dom fina hallonen det lilla skrotet kom hem med.

Bakom den lilla stugan gick det en stig, rakt in i skogen, som var full med vackra träd.
Känner man på barken så är den så där skönt skrovlig.
Hård men samtidigt mjuk på något vis.
Och tar man sig tid att stanna upp och luta sig helt nära ett träd, så kan man höra det andas.
Det brukar Skrot göra då hon går där på stigen, luta sig nära, känna med händerna över barken, lägga örat mot och lyssna.
På så vis så blir det aldrig skrämmande där i skogen, träden är ju där som sällskap och fåglarnas kvitter låter ju som om någon kittlar dom.
Då kan man inte låta bli att bli glad. För det blir man ju av kittel.
I alla fall om man är ett litet Skrot.

Vid stigen slut, kommer man fram till en ny liten glänta, där solen lyser lika varmt på huset som ligger där.
Runt hela huset växer det blommor av alla de slag.
Det finns röda, blå, gula, lila och rosa och alla luktar det lika gott.
Den finaste av dom alla är en hög gul blomma, den är så hög att man inte når upp för att lukta.
Men det gör inget, Skrot vet ju att den måste lukta godast av dem alla.
Solros heter den visst, det har momma sagt.
Och den hjälper solen att lysa, det är därför den är så hög och heter som den gör.
Så tror i alla fall Skrot, så det stämmer säkert.

Och där, mitt bland alla de vackra blomsterfärgerna står en lika liten kvinna som hennes mamma.
- Momma! ropar Skrot när hon springer fram och ger henne en stor kram.
Kärleken är här nu.
För Kärleken, det är något hennes mamma brukar kalla henne.

Men någon saknas??? - Var är Boppa? undrar hon, och börjar leta.
Skrot tittar överallt.
I vedbon och garaget.
Hon tittar på soffan och i köket.
Men ingen Boppa.
Hon fortsätter leta, han är ju faktiskt Världens Bästa Boppa, tycker Skrot.
Just därför måste han ju hittas.

Så hör hon något.
Snarkningar från baksidan av huset.
Hmmm, vem kan det vara som ligger och sover så här på förmiddagen?
Hon smyger tyst dit och tittar.
Där är han ju.
Boppa, med boken på magen, sovandes i en fåtölj.

Boppa, viskar hon. Jag är här nu…
Så, äntligen tittar han upp och säger. – Ja, nu är du här, precis som jag önskade.

När nu alla fått sina kramar så bjuder Momma på saft och bulle, för det måste man ha om man ska orka gå stigen tillbaka till mamma och sin egen magiska glänta på berget där hallonen gror.

På vägen tillbaka hem, hör hon träden, hur dom andas, hon hör fåglarna men sen hör hon något mer.
En röst hon känner igen, som ropar hennes namn.

-Pappa, pappa, här är jag, ropar hon och springer rakt in i pappas famn.
Pappa har stora händer, alldeles så där lagom stora och bra att hålla i när man vill gå och småprata på en stig.

Väl hemma, syns mamma, med en stor korg med hallon som räcker till dem alla.
Dom har hon plockat där på berget där hallonen gror.