En poet utan känsla...eller vart tog pennan vägen?

Kände mig manad att gå in och skriva nu.
Varför vet jag inte, då det troligtvis kommer få mig att lacka ur lite, fick bara lust.
Var inne på QX ikväll, har inte varit där på någon månad eller två och fick för mig att jag skulle läsa min egen dagbok där, från början till slut och ja, det är rätt mycket.
Mina tidigare inlägg innehåller så mycket tankar och känslor, reflektioner och liknelser som jag själv tycker är fullkomligt geniala stundtals.
Om man nu får säga så själv...
Jag kunde verkligen skriva, jag kunde uttrycka mig med orden och jag saknar det big time.
Har inte en bråkdel av det där i mig längre.
Jag vet, jag har skrivit det förr.
Och jag vet, ni, det fåtal som är här och läser har säker ruttnat på att höra om det men...Hallå!
Orden, sanningen, känslan och den där förmågan att skruva till orden så där skitbra???
Hur fan gör man för att få det tillbaka?
De få egenskaper man har som man kan stå för och säga att det här kan jag, det här har jag känslan att göra.
Dom ska man ju hålla i och låta lusten föra en vidare, inte stagnera och tappa taget om det uttrycksmedel man har.