En förhoppning

Tänker mycket på vilket ansvar jag har, som människa.
Både gentemot mig själv men även gentemot min dotter och mot alla andra människor som korsar min väg, både de som står mig nära och de som utgör endast flyktiga möten.
Att vara sann kan låta lätt men svårighetsgraden kräver livslångt engagemang och jag strävar mot att komma så nära det målet jag bara kan.

Innerst inne, tror jag mig veta, vem jag är och vad just jag har att ge och ibland har jag även turen att få insikt i hur jag kanske upplevs av andra, både det positiva och det negativa.
Tyvärr är det så, att den person som jag i sanning är, den som i mina ögon är den jag också vill vara, den är inte den mest framträdande.
Ofta glömmer man och jag tror det gäller de flesta av oss, man glömmer att vara allt det man kan vara.
Och är det så att det inte beror på glömska så är det feghet, för lika ofta räds man att i sanning vara Hel och man fortsätter i gamla spår, ty vana är tryggt och så även omgivningens godkännande.
Frågan är ju bara när man mår som bäst?
Trygghet/stagnation och lycka är ju inte nödvändigtvis samma sak.
Inte för mig i alla fall men andra kan ju hävda motsatsen.

Att samtala med sitt inre, att höra sin innersta önskan och hitta modet att gå sig själv till mötes.
Svårt att se sig själv i ögonen och hålla blicken kvar, då vetskap om egensvek grumlar all klarhet.
Men de stunder, då allt är sant, det är då man påverkar har jag märkt, påverkar och inspirerar.
Och det är då man verkligen lever!

Och det är det jag vill ge, framförallt till Saga…
Modet att ibland stå rak, att vara sann och att stundtals våga välja att leva med hela sitt jag.