En underbar morgon!

Jag somnade sent, vid 12 eller 00.30 eller nåt.
Ångest över allt det nya som jag inte kan greppa och inte heller bestämma mig över om det är bra eller dåligt, vad som är bäst.
Magkänslan är som jag känner det fel. Sen kanske mitt förnuft säger att allt kan bli bra, men magkänslan är den jag brukar följa för att få ro. Och den är både högt och lågt.
Stundtals så är allt som det ska, jag t. om längtar till våren då nya lägenheten ska beträdas.
Och då är det liksom ljust.
Nu, som allt som oftast, så är jag osäker.
Det är ju så mycket som står på spel och som mamma med gemensam vårdnad så är man livegen.
Det är boende, det är dagis och det är jobb.
Och jag hittar orosmoln i dem alla.
Vill kunna hitta något som får mig att bibehålla det jag tror kan bli bra.
Släppa rädslorna och göra som andra kanske gör, kasta mig ut, fast allt inte klart, överskådligt och inte ybertryggt.

Kärleken är som tur är stabil.

Klockan är nu 05.20.
Saga vaknade 3.15 och har sedan dess tyckt att det är dags att vara vaken.
Och att jag aldrig lär mig.
Jag har inte mycket för att bli arg på en 3-åring på nätterna, bara för att hon hellre vill leka än sova.
Och jag blir så oresonligt arg då på natten, den goda mamman är som bortblåst, utbytt till någon ingen av oss riktigt känner igen.
Hon somnar inte för det, inte jag heller.
Skapar bara negativa energier som blir svåra att skaka av sig.

Och jag borde ju rimligtvis nu känna att det är skönt att hon ska till sin pappa idag så att jag får sova en hel natt i natt men så logisk är jag inte.
Saknar henne innan hon åkt och vill bara hålla om henne.