Hade ett samtal idag med en kvinna och jag blev lite konfunderad.
För tydligen så har det till alldeles nyligen varit synd om mig.
Så här gick konversationen.
Jag; Jag målade mitt kök igår.
Hon: Gjorde du?
Jag: Ja
Hon: Själv?
Jag: Ja
Hon: Kan du det?
Jag: Eh...Ja!
Hon: Men din man då?
Jag: Jag har ingen man...
Hon: Åh, du är ensamstående, då förstår jag att du gjorde det själv...Stackars dig!!!
Jag: Det är inte synd om mig.
Hon: Inte???
2 saker bekymrar mig lite i det här...
Det första är, varför det skulle vara helt omöjligt att jag som kvinna skulle måla ett rum även om jag hade en man?
Och det andra är varför det per automatik är synd om en om man är ensamstående?
Hmmm, 3 saker blir det faktiskt.
Jag outade mig inte o sa att jag visst inte är ensamstående, jag lever med en kvinna...och det av den enkla anledningen att om man redan har gammaldags värderingar som talar om vad man som kvinna och vad man som man ska göra så är man säkert inte helt ok med att en flata jobbar på skolan och spenderar alla läsårets dagar med hennes dotter.
Fördom från mig, jag vet men det kom bara över mig där och då...så jag, jag förnekade inte att jag skulle vara ensamstående.
Och det kanske är det mest störande av allt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Dumma stenålderstänkare finns överallt, jag tycker det var duktigt av dig att måla själv. Dessutom kan det vara rätt roligt!
Angående din kvällsrutin så verkar den rätt mysig. Det som funkar funkar liksom!
Jamen vad ska en kvinna göra om hon någonsin få något gjort. Vänta på att bli hetero??!! :-) Synd att man alltid kommer på svaren i efterhand. Men du brukar ju va rapp i käften annars. hehe.
Jag känner igen mig lite i situationen. Ok, inte att vara flata, men att stå inför en person som man (läs jag) tolkar som fördömmande pga vissa kommentarer som vederbörande kläcker ur sig. Då kan man ibland känna att "nähä, här är det ingen idé att berätta om mina något annorlunda, kanske lite kontroversiella, val i livet. Då väljer jag att hålla tyst...
Fast vem vet, det är kanske jag som bär på de största fördommarna...? ;-)
Lite roligt att läsa om er lustig konversation iallafall... och jag håller med dig, varför skulle det vara synd om en? Haha... fasiken, ibland låter det som rena drömmen att få vara singel... ;-)
KRAM
från en busig Nadja
Skicka en kommentar