Här och nu. Stort och starkt.

Lite tankar bara om kärleken till Saga, kärleken till Miriam och kärleken till livet.

Jag har det så himla bra just nu.

Saga, så stor, stark, liten, fin och helt underbar. Min lilla skapelse av kött och blod och tror jag,  med ett hjärta av renaste guld.

Miriam, som älskar mig, mot alla odds känner jag ibland. En småbarnsmorsa med för lite tid och för lite ork nästan jämt, det kan ju inte vara så kul.

Men, jag kanske är en alldeles underbar person...totalt lovable så hon bara inte kan låta bli. Troligtvis inte men hon verkar ju ta mig för den jag är.

Och efter år av famlande bland män(ja, innan jag förstod mitt eget bästa) och kvinnor, några väldigt seriösa relationer men desto fler oseriösa har jag haft, ja då står hon här och här vill jag att hon stannar.

Och jag har plötsligt ändrat karaktär, jag har inget behov längre av att söka, vare sig bekräftelse, kärlek, sex eller mental attraktion någon annanstans. Blicken har slutat flacka och jag ser rakt in i ögon som möter mina, som ser och stadigt möter min.

Jag saknar liksom ingenting. och det är ovanligt, brukar sällan känna mig i fas med var jag är, ständigt sökande efter kickar, som får mitt blod att pulsera. Och min tanke att flöda.

Stannar till här, tittar på min egna lilla familj, mina vänner och mig själv. Och här står jag liksom stadigt.