Sänder en tanke

28 år har idag passerat sedan jag vaknade en morgon och allt var förändrat.
Kommer inte ihåg så mycket från min barndom men just den här morgonen kommer jag ihåg.
Just för att något var förändrat, något var tyst och konstigt i huset och min farbror satt vid köksbordet fast det var så attans tidigt.

Pappa hade dött den natten.
En hjärtinfarkt senare och allt var inte längre tryggt och som det skulle.

Många år har passerat sedan den morgonen, många känslor, många tvivel, många frågor och flera år av sorg, som till slut mynnade ut i spelad likgiltighet.
Men en tomhet som var äkta.
Framförallt så var det många år av tystnad, en tystnad som än idag hörs men som inte längre gör så förbaskat ont.
Den bara stör mig ibland. Just för att den finns bland nära människor omkring mig och att jag aldrig satte ner foten och sa, men skrik då för fan!
Det hade ju liksom varit bättre.

Kanske gör det inte ont för att tiden fick sitt, för att jag växte upp och inte behövde samma saker längre.
Hittade i mig själv, annat som var viktigt.

Idag, 28 år senare, kan jag bara känna att det är synd, att jag aldrig fick möjligheten att lära känna honom som vuxen. Och att han missade möjligheten att se vem jag blev och vad jag för vidare, i form av Saga.